Ponkebloggen

Den första dagen på sommarlovet tillbringades traditionsenligt till största delen på altanen, i en solstol och med ögonen djupt nersjunkna i en bok. Kontrasten mellan en stressig skolvecka och en lat sommardag har aldrig varit större. Det är för att förbereda mig inför all lathet som under sommarlovet kommer att ge sig till känna som jag inleder sommarlovet på detta vis. För att kroppen ska få en känsla av hur lugnt man egentligen kan leva ett liv. Jag börjar redan nu att toppa formen inför min pension. Efter ett långt yrkesliv ska jag kunna lata mig dagarna i ända och skatta mig lycklig som övade på att vara pensionär en gång om året så jag slapp dö av chock när jag verkligen stod öga mot öga med den riktiga latheten.  

I går var det skolavslutning. Jag bestämde mig för att vara extra stilig och ta på mig skjorta och kavaj, men på grund av sommarhettan så använde jag vita shorts i stället för långbyxor. Det blev en outtalad succé som med hjälp av ett par pilotsolglasögon kommer att bäras av hela den svenska kändiseliten i sommar.

Först träffades klassen i ett klassrum för sista gången denna termin. Vi åt glass och jordgubbar. Det var gott. Jag sölade inte, för en gång skull.  Efter att vi hade myst färdigt där så traskade vi till en stor idrottshall där alla elever i skolan befann sig. Det delades ut stipendier och sånger sjöngs. När denna trevliga tillställning var över så tittade jag och mina vänner på när alla som tog studenten skuttade omkring som yra höns på sina lastbilsflak och sjöng kampsånger. Vi stod där och ojade oss över att det var två hela år fyllda med plugg för vår del innan vi får ta studenten.

I går var det en lektionsfri dag i skolan. Då passade jag och några vänner på att ta tåget till Götebörrrrrrrrrg och leva livet på Liseberg. Jag är en åkmes, medan mina vänner utan tvekan sätter sig i en rostig maskin som när som helst kommer att falla ihop. Men eftersom jag skulle ha haft en väldigt tråkig dag om jag skulle ha väntat på dem titt som tätt så följde jag med dem när de åkte alla helvetesattraktioner.

Mina vänner tyckte att det var trevligt att påpeka hur osäkert allt var. Vi satt jättehögt ovanför marken och dinglade med benen i en åkattraktion som släpper ner en så man faller helt fritt, och sedan bromsar upp sitsarna precis innan man slår i backen. Killen på min högra sida sa "Oj, Adam. En skruv är lös bakom ditt säte.". Snubben som satt till vänster om mig förklarade att bromsklossen inte är pålitlig och aldrig kontrolleras. Det stärkte mig verkligen inför det fria fallet som komma skulle.

Träberg-och-dalbanan Balder inleds med en lång uppförsbacke. Min åkkamrat bad mig titta bakåt när vi var en bra bit upp i den. Jag gjorde så. Sedan berättade han att kedjan som hjälper till att skjutsa tåget upp och ser till så att det inte åker bakåt är väldigt ohållbar. Han hade en lång utläggning om vilka förödande konsekvenser kedjans kollaps skulle få, samtidigt som jag blev vitare och vitare i ansiktet. Jag såg ett belåtet leende på hans läppar när backen närmade sitt slut. De gillar att skrämma mig. De är lömska, mina kamrater.   

När solen stod mitt på himmelen hade jag en inställd musiklektion, så jag och några kompisar begav oss till staden för att ha något att göra. Vi åkte upp för rulltrappan till Intersport, och när vi gick förbi en hylla med tofflor blev jag påmind om att jag är i stort behov av nya skodon. Jag studerade de olika tofflorna med en fanatisk innerlighet. Mina kompisar gav mig råd och kom med synpunkter. De olika tofflorna vägdes i mina händer. Jag jämförde deras vikter, mjukhet och böjlighet. Allt för att lägga vantarna på ett par så slitstarka tofflor som möjligt. Jag föll tillslut för ett par röda flippflopp-tofflor med vita hjärtan på.  Men eftersom att mina shorts bara hade bakfickor så låg min plånbok i mitt skåp för att inte bli sutten på, så de 250 kr som var tvungna att snabbt hostas upp låg långt borta. Men efter att en villig kamrat lade ut pengarna åt mig så köpte vi varsin mjukglass som vi satt och slickade på under svenskalektionen då vi tittade på film.

Och bara så ni vet; man kan få fotsvett även i tofflor.

Denna måndag var den sista måndagen innan skolan slutar och sommarlovet tar vid. Den sista veckan innan sommarlovet är seriösa lektioner nästan bannlysta. Det är endast de mest gedigna och mest härdade lärare som envisas med att placera redovisningar och annat skolarbete den sista då. De andra lärarnas lektioner är inställda eller fulla med lek och smek. Man kan dansa rumba på katedern och slänga sig emellan lamporna som hänger i taket likt Tarzan som är på jakt efter sin Jane utan att lärarna ens höjer ögonbrynen och ger en en knäpp på näsan. Det är frihet på hög nivå. Om skolan vore så här året om så skulle jag inte ha klagat. Jag ska nog bli skolminister och införa nya skolstadgar (hur fasen böjer man det ordet?) som säger att hela skolåret ska vara som en enda lång avslutningsvecka. Intelligensnivån i landet hade säkerligen sjunkigt drastiskt, men ett vi kan ju alltid hyra in några välutbildade belgare som höjer vår medelintelligens. Jag kommer nog att bli en framgångsrik politiker. Synd att inte minderåriga får rösta, för då vore jag vald till statsminister på bara några sekunder.

Det är så olidligt varmt att svetten rinner som vattenfall från kroppen. Så mycket kroppsvätska som jag har förlorat genom svettning i dag har inte ens lämnat min kropp som urin under en veckas tidsperiod. Ett svalkande bad i en sjö mitt ute i en skog satt lika fint som ett bastubad under vintern. Jag tror att sjövattnet blev lika salt som havsvatten när jag och mina kompisar plaskade omkring där med våra svettiga kroppar (svett innehåller salt). Snart myllrar det av korallrev och hajar i den sjön, och kanske en och annan blåval.

I morgon styr jag och fem vänner kosan mot en snubbes stuga ute i vildmarken där vi typ ska göra något kul. Vi ska grilla stora flintastekar. Äta oss mätta på mat som de grottmänniskor vi förvandlas till i vildmarken. Efter maten tar vi kanske av oss våra kläder och rusar vrålandes till den närbelägna sjön och tar ett dopp i nattens månbelysta mörker. Medan månljuset smeker våra nakna kroppar plaskar vi lite i det mörka vattnet. Springer sedan upp och torkar av våra kroppar på var sin handduk, och återgår till ätandet av flintastekar. Vår vistelse i stugan blir som ett kretslopp.   

Jag skriver en uppsats i svenska. Det går inte som på en räls, och jag har mycket kvar att göra i morgon. Men jag tror att jag går till sängs nu, och hoppas att jag slipper sitta uppe och kämpa hela natten i morgon så uppsatsen blir klar tills på fredag. Jag ska krydda texten med trevliga anekdoter som ger den ett stort underhållningsvärde och ett förhoppningsvis högt betyg.

Jag blir kluven i tu av alla olika bud på hur ofta jag ska äta. Eftersom jag är tanig som en sticka så säger min dietist att jag ska äta så ofta och så mycket jag kan. Men min tandläkare sa i dag att mina tänder hade tagit skada av mitt storätande så jag måste äta mer sällan. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill ju både ha friska tänder och en frisk kropp. Jag tycker att tand- och sjukvården borde synkronisera sina utlåtanden så man får någon rätsida på vad de talar om för en.

God natt.

I morgon bitti blir min sovmorgon spolierad på grund av att jag ska till tandläkaren. Det är synd. Min tandläkare heter Flor och är extremt dålig på att prata svenska. Det är snarare en regel än ett undantag att jag inte förstår vad hon säger. Det kan bli lite pinsamt när man ligger i tandläkarstolen och hon har sina händer i min mun och undersöker och samtidigt frågar något som jag inte förstår. Att då fråga: "Vad sa du?" blir oftast väldigt svårt och mitt svar brukar låta som ett parningsläte från en brunstig älgtjur. Jag ser på blicken hon ger mig att hon undrar vad det är för fel på mig. Vad är det för idiot som ligger i min tandläkarstol med mina händer i käften och inte kan svar på frågan jag precis ställde på urusel svenska? tänker hon. Men hon har nog lärt sig behärska det svenska språket bättre sedan jag var där förra gången så det ska nog gå bra.

PS

Jag är ej främlingsfientlig.

DS

Jag satt på altanen och sölade i solen. Läste i en bok. Drack iskall mjölk. Levde livet, rent ut sagt. Jag bestämde mig för att det fick vara nog med det goda så jag tog mig själv i kragen och drog in min till mitt rum. Jag startade min bärbara dator, och medan jag loggade in öppnade jag fönstret för att låta lite av vårluften sippra in till mitt rum. Jag sträckte sedan på mig, och kände att jag skulle må bra av ett träningspass. Det får bli när sommarlovet börjar, tänkte jag. Gick sedan och satte mig vid skrivbordet och datorn, förde mitt svettiga finger längs med synaptics pekdon, som är den bärbara datorns motsvarighet till den stationära datorns mus. Jag upptäckte att ett svettigt finger och synaptics pekdon inte var en utmärkt kombination, och svor åt mig egen dumhet. Jag tvättade sedan händerna.

Angående gårdagens Eurovision Song Contest så vill jag göra er medvetna om att min absoluta favorit var det franska bidraget. Innan sångaren intog scen så stod det endast en hel kör med helskägg på scenen och sjöng. Sedan kom stjärnan in på en liten golfbil med en uppblåsbar jordglob under armen. Han såg ut som en riktig alkoholist, stort skägg och lång slitet hår. Men så började han sjunga och jag drogs med som en hundägare som har dålig pli på sin hund gör när de är ute på promenad. Efter någon minut öppnade sångaren jordgloben och inandades en bit av innehållet, som visade sig vara helium. Heliumsången tog dock slut efter några sekunder, och sedan trampade han omkring som en luffare på jakt efter en brödbit. "Mycket bra framförande", sa jag efter att det franska uppträdandet var klart. "Verkligen spektakulärt".

Min andra favorit var det israeliska bidraget. I början av uppträdandet var scenen helt mörklagd, och man hörde något som påminde mycket om en böneutropare. "Galenskap", tänkte jag för mig själv samtidigt som jag förde en lakritsbit till munnen och tuggade den innerligt och ljudligt. När strålkastarna tändes och scenen blev så ljus att en vampyr hade vantrivts där så uppenbarade sig sångaren och började sjunga. Han var en riktig biff. Grovt räknat så var hans armar sju gånger grövre än mina. Jag upptäckte genast att låten var bra, trots att större delen av texten uttalades på israeliska så att jag inte förstod ett dyft av vad låten betydde.

Efter att det danska uppträdandet var över så skulle sångaren tacka för sig och sträckte upp armarna i skyn och skrek "THANK YOU!". Han bar en vit skjorta, och den intensiva aktiviteten på scen hade satt sina spår. Speciellt under armhålorna. Där var det två ordentliga svettpölar, även kallade lökringar. Jag tror att det sänkte antalet röster bidraget fick markant.  

Under gårdagen satt jag trots det vackra vädret mestadels inomhus vid datorn för att öva inför Cad-teknik-provet på måndag. Mina vänner kom och befriade mig en stund på förmiddagen, men sedan var jag tvungen att återfinna mig vid datorn och ha tråkigt. Cad-teknik är nämligen det enda ämnet som jag har sämre betyg än VG i, närmare bestämt IG. Därför är det viktigt för mig att studera som en dåre under helgen för att trycka in en hel 50-poängskurs i huvudet. Det går nog inte så bra, men jag ber innerligt för i alla fall ett godkänt betyg. Får jag inte det så jag ta farväl av mina drömmar att bli en affärsjurist. Jag får då i stället bli något slags lokalvårdsarbetare eller en underbetald durkslagstillverkare som står utmed ett löpande band hela dagarna och får förslitningsskador. Jag hoppas att vår lärare tar min fruktansvärda charm i åtanke när han sätter betyget.

Jag beklagar mig.

När man bor så avsides som jag gör så undrar folk vad man egentligen gör under dagarna. Det är egentligen en ganska onödig fråga, om man tänker efter. Tänk er en by på 500 invånare som har fem lekplatser inom en radie på en kilometer, och lägg sedan till ett gäng sexton- och sjuttonåringar. Då blev väll inte ekvationen så svår att lösa? Faktum är att jag i detta nu återigen ska bege mig ut med en vän och leka. Vi kommer troligtvis att ströva omkring som två luffare, och förhoppningsvis får vi med oss några fler luffare på vår vandring. När vi är nöjda med våran promenad sätter vi oss och vilar på var sin gunga tills vi fylls med nya krafter och drar våra rumpor till nästa lekplats. Det är inte ovanligt att vi går nätterna långa mellan de olika lekplatserna och pratar om allt och ingenting. Och under sommarlovet ska vi ta vår vandring till nya nivåer. Det vågar jag lova er.

Jag och mina klasskompisar träffade på vår svenskalärare i korridoren i dag. Vi frågade snällt om vi slapp gå upp till hans sal på femte våningen när vi skulle ha lektion senare på eftermiddagen. Vi kom i stället med förslaget med att börja med lektionen direkt i datorsalen, dit vi skulle ha transporterat oss efter att ha träffats i salen. Läraren opponerade sig dock mot vårat förslag och vi frågade varför. Han förklarade att dagens ungdom får för lite motion, och det därför var värt att förlora tio minuter effektiv skrivtid under svenskalektionen för att gå i trappor och tvärs över skolgården. Vi fick dock senare igenom vårat förslag.

I går på väg till skolan i bussen läste jag och mina vänner, som alltid, Metro. Vi kastade oss hungrigt över serierna och bläddrade sedan vidare som normala män. Det var då vi fann en notis om en snubbe som ner tio meter från en klippa och landade på en väg, den sjuka delen av texten löd på ett ungefär så här: "Mannen klarade sig från fallet med endast ett brutet ben. Kanske för att han var kraftigt berusad". De två meningarna gav mig och mina vänner en påminnelse om hur det är när en journalist inte kan uttrycka sig korrekt i skrift. För i den texten framgick det att han klarade sig från fallet med endast ett brutet ben tack vare att han var kraftigt berusad. Som om alkohol gör en oövervinnlig och oförstörbar. Man får intrycket att med en rejäl dos alkohol i kroppen kan man göra saker som man annars skulle ha avlidigt av att göra, och endast undkomma med små sår. Det skulle nog glädja många.

Denna veckas fysik- och matematiklektioner har inte varit särskilt produktiva. Vi har fått tillbaka de nationella proven i både matte A- och B-kursen samt det stora fysikprovet. Lektionerna har vi ägnat åt att gå igenom svaren på proven, och det är en tacksam syssla eftersom man då kan sitta och prata med bänkgrannen utan att missa något viktigt. Vi sitter där och viskar till varandra. Vi fnissar åt saker som vi finner roliga för stunden. Skrytandet om vem som har löst de svåraste problemen är en stor hobby som vi ägnar mycket tid åt under dessa lektioner. Man beundrar eller beundras beroende på hur ens problemlösningsförmåga fungerade just under det provet vi går igenom på lektionen. Läraren kastar en blick på sina elever och suckar, han vet. Han vet att det är osannolikt att få en hel gymnasieklass att lyssna samtidigt. Även läraren har varit gymnasist och ung, även om han i dag är flintskallig och gammal.

Jag har väntat i, som det känns, en evighet på att programmet "Bonde söker fru" ska börja igen. I dag är det därför min lyckodag. Jag sitter vid TV:n, och mina ögon glänser som två diamanter. Jag ser ut som ett barn i en godisfabrik på julafton.  Jag är lyrisk. Mina känslor svallar över, och jag kan inte sitta still. Jag klappar mig på mina kinder, flackar med blicken. Jag inser tyvärr att mitt favoritprogram är över, men tack och lov tar "Lost" vid.

När jag kommer hem från skolan försöker jag alltid finna bortförklaringar till att plugga. Först sätter jag mig med en bok i handen och lite mat framför mig som jag förtär samtidigt som jag läser. När jag har ätit klart läser jag lite till för att få mindre tid över till studerandet, och sedan sätter jag mig datorn och gör nödvändiga och inte lika nödvändiga saker. När jag inte kan finna något mer att göra där så tar jag mig själv i nackskinnet och drar mig själv till mina skolböcker och tvingar mig själv att lära mig vad som står. Det är oftast så otroligt tråkigt att jag kreverar. Jag ramlar av stolen jag satt på och ligger och sprattlar på golvet som en förlamad person inte gör. Jag ligger där och ser allt utan klok ut, och när min fysiskt svaga kropp blir trött ligger jag i stället helt still och funderar på hur hög temperaturen i Atlanten skulle ha blivit om man stoppade ner solen där. Det brukar sluta med att jag kommer på mig själv med att sitta och räkna på det, och ibland känner jag att jag är lösningen nära. Jag kommer så småningom få en fysikalisk lag döpt efter mig; Ponkens sol-vatten-lag. Einstein kan slänga sig i väggen, för jag ska även motbevisa hans relativitetsteori när jag har fått lite skinn på näsan och en hel armé av starka livvakter som kan skydda mig från missnöjda fysiker som motsäger sig min teori och förklarar mig skyldig till förtal.