Ponkebloggen

Jag är trött. Det känns som om det hänger tvåkilosvikter i mina ögonlock, och mina ben orkar knappt bära mig. Jag vaggar omkring som en oljedränkt pingvin, för jag är så stel och trött i benen. Sprang nämligen ett konditionstest på idrotten i går. Hann strax över åtta kilometer på fyrtio minuter, och det är jag nöjd med eftersom jag aldrig tränar och precis har blivit frisk från en öroninflammation.

Jag sprang som en jädra stolle. De flesta sprang före mig i starten, men efter ett varv hade de flesta kommit underfund med att de öppnade för hårt, och var tillryggalagda långt bakom mig. Redan nu kände jag att mina ben hade varit fräschare. Det kändes som att mina ben hade blivit ersatta av två stora trädstammar som jag var tvungen att släpa omkring på.

"Hur känns det, Adam?", skrek min idrottslärare till mig efter första varvet. Jag gjorde ett tummen-upp-tecken. "Glöm inte att andas", påminde han mig. Jag fortsatte att springa. Jag ville hinna ikapp och förbi en vän som redan var ett par hundra meter före mig, men jag lyckades aldrig. Han kommer att erinra mig om att han hann några hundra meter längre än mig på detta konditionstest ända till nästa. Och till dess skall jag träna. Köpa mig ett par bra dojor och bege mig ut i skog och mark och förbättra min kondition.

I vår satsar jag att hinna över en mil. Det kanske är ett realistiskt mål. Kanske inte. Men jag har de genetiska förutsättningarna på min sida; jag är en tanig och envis stolle. Det kan gå.

Nu skall jag äta pizza.

I dag sov jag till klockan tio, låg och slöade i sängen en halvtimme till och steg sedan upp. Sköljde av mitt sömndruckna ansikte i kallt vatten och studerade mitt finniga ansikte i spegeln. Krafsade mig likgiltigt i håret, för att sedan släpa mig ut till köket och äta frukost. Mätt och belåten duschade jag sedan, för att därefter traska iväg till bussen. Väl kommen till skolan bar det av till matsalen för en middag.

En bra morgon, således. Frukost och lunch inom loppet av en timme får mig att vakna upp ordentligt. Synd att jag inte lyckades klämma in en liten fika däremellan, dock.

Jag och några vänner diskuterade en närvarande väns tendens att slita ut sina skor på regelbunden basis. Vi korsade skolgården för att ta oss från matsalen till byggnaden där våra skåp låg belägna. Det var folktomt, och regn hängde i luften. "Jag har använt dessa skor i över ett år", sade en snubbe och höll upp sin ena fot i demonstrativt syfte, "och ändå är de i bättre skick än de du har använt i två tre månader!". Killen med de utslitna skorna slängde med sina armar i en uppgiven gest, och tog sedan ett skutt och gick baklänges framför oss. "Men du bara står rätt upp och ner, eller sitter på en stol. Jag är cool och springer omkring och klättrar på saker och sådant!" Killen med de utslitna skorna skojboxade sedan sin sko-nemesis i magen och lät sig jagas till ingången av skolan.

Skriver en uppgift till svenskan i morgon. Hittar knappt någon information alls, och därför ger jag upp efter ungefär 400 ord. Nu ska jag dra mig till kojs.

Jag och ett par skolkamrater åt thaibuffe på middagsrasten, och efteråt sökte vi skydd från regnet i en JC-butik. När vi planlöst strövade omkring där erinrade jag mig att jag var i stort behov av strumpor, och letade mig således fram till två lådor med strumpor. Tog upp ett par sockor, drog mig i skäggfjunen och beklagade mig över priset för en av de två kamrater som var med. Frågade butiksbiträdet om det var de enda strumpor som fanns. "Ja", svarade hon, "var det inte som du hade väntat dig?".

       "Nej, hade inte trott att det skulle vara så dyrt", sade jag, varpå mitt sällskap brast ut i ett gapflabb. Skrattet ekade mellan de klädbeklädda väggarna, och personalen svarade att man ändå fick tre par för 79:-...

Men jag fick tjugo kronors rabatt, när jag hade bestämt mig för att köpa sex par sockor. Enligt kassaapparaten skulle de kosta 89 spänn för tre par, men kassörskan ändrade det till 79. Bara för min skull. Bara för att minska mitt missnöje.

"Så kan man inte säga, Adam", sade min ena vän medan vi gick under ett paraply tillbaka till skolan. Jag tittade på henne, och förklarade att det var sanningen, och endast sanningen, jag berättade för kassörskan.

       "Kan jag få paraply?", suckade hon, och jag vinklade paraplyet så det blev mer gynnsamt för henne.

Sedan var det fysiklabb.

I söndags parkerade pappa bilen på en parkeringsplats, och vi bytte plats. Jag i förarsätet, och han i passagerarsätet. Vi spände fast oss ordentligt, för det är inte helt riskfritt att åka bil med en sjuttonårig snubbe som inte har övningskört förr - bara startat och yrat omkring på en grusplan.

"Parkera där", dirigerade pappa. Jag parkerade, och det gick bra. Efter lite backning och körning i tvåan förklarade pappa att jag var mogen för att ge mig i kast med den riktiga vägen. Jag tvivlade på att jag skulle klara det, men jag var uppe och nosade på sextio kilometer i timmen, och var inte ens nära att krocka med någon. Övade start i uppförsbacke, och lärde mig kanske någon vägskylt.

Fick möte med en stor cementblandare på ett vägarbetsområde. Svängde, enligt mig, elegant åt sidan samtidigt som jag reducerade farten en aning och när bilen befann sig bredvid cementblandaren såg jag rädslan i pappas blick. En rädsla för att jag skulle tappa kontrollen över fordonet och repa lacken eller bryta av sidospegeln. Men mötet gick suveränt, och jag tvivlar på att ens en racerförare skulle ha gjort det bättre.

Jag skall försöka dra med mig far min ut i dag igen, så jag vänjer mig vid att vara en aktiv förare i stället för en sömndrucken passagerare. Kanske lär jag mig i dag att slira, eller bränna gummi. Man vet aldrig.
 

I dag skall jag tillbringa hela dagen i min säng och bara ta det lugnt. Sedan fredagskvällen då jag var ute och drällde efter ettornas nollning har jag känt mig helt urlakad, och min öroninflammation blev knappast botad. Det var dock en trevlig tillställning, men den sög musten ur mig.

Efter en kinesisk måltid var jag och två av mina vänner redo att göra gräsplätten där nollningen var, osäker. Problemet var bara hur vi skulle hitta dit. Vi visste vilken buss vi skulle ta, men var vi skulle stiga av hade vi ingen aning om. Men på något makalöst sätt hittade vi rätt hållplats och vrålen och musiken vägledde oss till rätt plats när vi väl var avstigna.

Vi var dessvärre försena till nollningen, men det var full hålligång ändå.

Nu skall jag ta på mig kläder.   

I går hade skolans förening Friends - en förening som verkar för att alla skall vara vänner - bemannat en station utanför matsalen dit folk gick för att skriva lappar med egenskaper en bra vän skall ha, och för att - som i mitt fall - äta äpplena de bjöd på.

När jag och några kamrater gick med hungriga blickar mot matsalen upptäckte vi detta spektakel, och eftersom jag var bekant med några i föreningen kallade dem dit mig för att författa några lappar. Och äta äpplen, såklart.

Efter en stund hade vi gjort vårt där, och ställde oss i den sjukt långa kön till matsalen. Kön sträckte sig mycket längre än vanligt, till och med ut ur matsalens lokaler. Men tillslut fick vi mat, och lyckades mot all förmodan finna ett halvledigt bord vi slog oss ner vid. Många svalda potatisar senare var vi mätta och belåtna och gick slalom ut ur matsalen. Vi gick förbi äppelutdelarstället och jag frågade snällt min kompis trillingsyster efter ett till äpple. Men i stället fick jag ett tvåvåningsflak med äpplen, uppskattningsvis ett sextiotal.

Tog med äpplena till fysiklektionen och bjöd klassen. Intresset för äpplena var knappt ljummet, men några blev uppätna i alla fall. Sedan var frågan vad jag skulle göra av de resterande femtio. Äta, var svaret, så jag satte igång att knapra äpplen, och uppmanade mina kamrater att göra samma sak. Efter för många förtärda äpplen var alla uppätna i dag eftermiddag.

Tror inte att jag skall äta några äpplen i morgon.  

Tja! Första helt normala skoldagen avklarad, och klassen ser dystert på framtiden då vi redan har fått två läxor och ett muntligt framförande att förbereda oss inför. Det sägs att år två på gymnasiet skall vara de två terminer som suger livslusten ur flest elever, och det verkar onekligen så. Att lärarna inte kan visa lite tolerans och ge oss elever lite dispens på skolarbetet denna första vecka, så våra kroppar inte bränns ut lika snabbt som en flugas liv är över när man drämmer till den med flugsmäcken.

Egentligen borde jag kanske göra åtminstone en av läxorna, men jag känner mig alldeles urlakad och väljer nog att skjuta upp dessa göromål. Gömmer skolböckerna under sängen och förtränger dem ur mitt minne. Känner att sängens mjuka kuddar och värmande täcke kallar på mig. Skall vila. Bara en liten stund.  

Tidigare under kvällen lagade jag och Bj mat i mitt kök. Vi fick även hjälp av en cykel-Tobias. Han kokade spaghetti, jag och Bj marinerade musslor och tillverkade sallad. När vi lagar mat gör vi det med känsla - vi låter inte några recept stå i vägen för vår kokkonst. Vi bytte till exempel ut det vita vinet i marinaden mot mjölk. "Vit vätska som vit vätska", sade vi till varandra och förvånades av varandras skarpa intellekt. Efter noll misstag och inga missöden var middagen färdig, och vi gick till bords för att avnjuta vårt konstverk. Med tanke på hur misslyckade våra tillagningar på hemkunskapen i högstadiet blev - bland annat en vidbränd svampstuvning - blev resultatet häpnadsväckande lyckat. Vi blev själva förvånade.

En marinad med nästan femtio procent mjölk gör underverk. Våga ta steget. Våga marinera med mjölk!

Jag sitter för närvarande vid tv:n och tittar på The Italian Job, men jag förstår knappt vad den handlar om. Det beror dels på att jag började titta på filmen när den hade pågått i en halvtimme, och dels för att jag parallellt med tv-tittandet är en aktiv användare av datorn. Men det är najs, som man säger.

Den sista dagen på årets sommarlov tillbringar jag med svettiga armhålor och flottigt hår ensam hemma. Tittar på OS; en svensk gubbe försöker vinna sin åttondelsfinal i bordtennis. Vaknade klockan 11:48 i förmiddags, åt frukost, gick ut med hunden och åt sedan middag. Det blir kämpigt att gå upp halv sju i morgon bitti.

Var återigen hos en öronläkare i tisdags på grund av min öroninfektion som sedan övergick i en öroninflammation. Den går aldrig över, och efter ungefär en månads problem har jag provat tre olika örondroppar. Starkare och starkare. De jag använder nu färgar av sig på allt den kommer i kontakt med, och får jag en droppe på mitt hår blir det gult för evigt - eller tills jag klipper bort missfärgningen. Jag har stoppat fetvadd i örat för att förhindra ett sådant missöde.   

Efter att, återigen, ha bestämt mig för att börja träna var jag i dag ute och sprang i skogen. De många år av soffliggeri och de tusentals lata dagar jag har gjort synonymt med min vardag har fått mig att förtränga hur underbart det egentligen är att skutta omkring i skogen.

Över stock och sten sprang jag, upp och ner, snabbt och långsamt. Hörde en nyvaken uggla hoa, och en hackspätt hacka mot en trädstam. Vinden slet i trädkronorna, och björkarna vajade fram och tillbaka. De knarrade, som om de beklagade sig över sin egen stelhet. Björklöven - inte hockeylaget, utan de gröna sakerna som sitter fast i björkträden - prasslade mot varandra.

Uppskattningsvis varade min löptur i fyrtiofem minuter, och under i princip hela tiden sprang jag, med undantag för de gånger jag var tvungen att varsamt gå förbi ett parti sumpmark på stigen. Jag är själv ganska förvånad över att jag orkade springa så länge som jag gjorde, och jag känner att jag otvivelaktigt skulle orka springa dubbelt så länge i morgon. Men det vore dumt av mig att dra på mig någon skada nu, så jag vilar och ökar träningsvolymen endast med största försiktighet.

I dag var jag tvungen att handla kläder, och eftersom det är en smärre omöjlighet att få med några killar på ett sådant uppdrag följde två shoppingstollar till tjejer med mig i stället. De skulle leda mig rätt i modedjungeln, och se till att jag fick något nytt och anständigt att trä kroppen i till skolstarten. Mitt krav var att det skulle vara billigt, och billigt kom jag sannerligen undan.

Vi gick först till H&M, eller så hade vi varit i andra butiker innan men jag har förträngt det. Vi åkte ned för en rulltrappa till herravdelningen, och tjejerna dök på kläderna som blodhundar. Jag gick lite förstrött och tittade på prislapparna på klädesplaggen, och när jag hittade något billigt frågade jag dem om det var mode. Det var det oftast inte.

Efter några minuter hade jag säkert tusen kilo kläder i min famn som vi begav oss till provrummet för att prova. Eller; jag provade och tjejerna ryckte och drog i mig. Vek byxben och hummade. Använde ord jag ej förut hade hört och än mindre förstod.

Efter några års provande kom jag i varje fall ifrån affären med en tröja, en billig tröja. Mina vänner hade blivit förälskade i ett par byxor i den affären som dock inte fanns i min storlek, så vi satte oss på en buss för att åka till en annan H&M-butik i staden. Väl framme blev flickorna eld och lågor när de hittade byxorna i min storlek. Det gnistrade i deras ögon. Den lyster jag såg där blir svår även för ett barn i en godisfabrik att överträffa. De drog med mig in i ett provrum, slet nästan av mig mina egna byxor och dreglade hinkvis med saliv när jag fick på mig byxorna. "Jag är så glad att byxorna fanns i din storlek här, Adam!" sade den ena av dem medan den andra höll med. "Ja, de är väldigt sköna." höll jag med.

Vi stod i provhytten länge och väl - det var en enorm provhytt - och jag mannekängade och vickade på rumpan som den mest erfarna modell. Förvånades över att ett par byxor för endast två hundra kronor kunde vara så sköna och ha en sådan kraftig pussy magnet, som Borat skulle ha uttryckt det, som byxorna jag köpte har.

Vi hann, trots vår långa shoppingrunda, med att fika. Fika behövs otvivelaktigt när man shoppar, det kan vilken snubbe som helst intyga som har varit och handlat kläder tillsammans med två ivriga tjejer.  

I fredags slutade jag arbeta på ålderdomshemmet. Jag fick en blomma med en låtsasfjäril på. Den månad jag arbetade var oftast rolig, fast en gång blev en 89-årig tant förbannad på mig. Hon trodde att hon var på ett fängelse och att jag var hennes fångvaktare. Hon svor åt mig, hotade med polisanmälning och hötte med näven mot mitt ansikte. Någon timme efter detta vredesutbrott hade hon dock glömt av fängelsevistelsen och var trevlig som vanlig. Jag gav henne kaffe, hon var evigt tacksam och berättade hur snäll jag var.

Under de två veckor som är kvar av sommarlovet skall jag sova mycket och jag hinner även fylla år. Min bemärkelsedag infaller om en vecka, och i dag skall jag åka på min mormors systers - mammas moster - födelsedagskalas. Hon bjuder på smörgåstårta och vanlig tårta. Det blir gott.

Jag har inte riktigt klart för mig vad jag skall önska mig i födelsedagspresent än, men någon krukväxt till mitt kala fönster skulle sitta fint. Jag fyller 17 år och önskar mig en blomma. Herregud...

Samtal mellan mig och Börje (fingerat namn), en intagen på ålderdomshemmet jag arbetar på. Börje är 89 år gammal och senildement.

Börje sitter på en trädstol vid ett bord i sitt rum, och jag sitter mitt emot honom. Jag reser mig upp och går fram till bokhyllan vars alla hyllor är belamrade av gamla foton på Börje och hans släkt. Jag tar ett svartvitt foto i handen som föreställer en stor drös barn. Visar det för Börje.

    "Är du med på det här kortet, Börje?"

    "Ja, jag sitter längst till höger. Jag var minst i en syskonskara på tolv ungar!"

    "Oj, haha! Din farsa har inte legat på latsidan!", sa jag.

    "Nej, sannerligen inte. Min far var produktiv!"

    "Min pappa har bara två ungar, och jag är den äldsta."

    "Vilken jävla latmask till far du har!"