Löpning
Efter att, återigen, ha bestämt mig för att börja träna var jag i dag ute och sprang i skogen. De många år av soffliggeri och de tusentals lata dagar jag har gjort synonymt med min vardag har fått mig att förtränga hur underbart det egentligen är att skutta omkring i skogen.
Över stock och sten sprang jag, upp och ner, snabbt och långsamt. Hörde en nyvaken uggla hoa, och en hackspätt hacka mot en trädstam. Vinden slet i trädkronorna, och björkarna vajade fram och tillbaka. De knarrade, som om de beklagade sig över sin egen stelhet. Björklöven - inte hockeylaget, utan de gröna sakerna som sitter fast i björkträden - prasslade mot varandra.
Uppskattningsvis varade min löptur i fyrtiofem minuter, och under i princip hela tiden sprang jag, med undantag för de gånger jag var tvungen att varsamt gå förbi ett parti sumpmark på stigen. Jag är själv ganska förvånad över att jag orkade springa så länge som jag gjorde, och jag känner att jag otvivelaktigt skulle orka springa dubbelt så länge i morgon. Men det vore dumt av mig att dra på mig någon skada nu, så jag vilar och ökar träningsvolymen endast med största försiktighet.
