Ponkebloggen

När en sjuttonårig pojke förlorar en armbrytning mot en ett år äldre flicka bör den sjuttonåriga pojken rannsaka sig själv. Granska sina vanor. Förbanna sina gener.

Denna pojke, som för övrigt är jag, måste förstå att styrketräning är det enda sättet att få bukt på den obönhörliga klenhet jag besitter. Men jag vill inte förstå, jag vägrar förstå. Jag brukar tittar på min kropp och inse att jag är ett vandrande segel, men övertygar ändå mig själv om att i min späda kropp döljer sig fruktansvärda krafter. Krafter som skall motverka förluster mot flickor i armbrytningar.

Men när mina krafter svek mig i dag, som så många gånger förr, förstod jag att jag inte kan fortsätta vara så svag som jag är. Måste sannerligen göra något mot min vekhet, och denna gång skall jag verkligen försätta mina planer på styrketräning i verket, och inte vifta bort dem som förr.

Jag skall i alla fall börja göra armhävningar efter att jag har tränat löpning. Fast problemet är att jag sällan snörar på mig pappas löparskor - har tappat bort mina egna - och springer. Därför är det numera prioritet numer ett; att börja träna löpning. Sedan göra armhävningar. Lär bli sjukt stark.

När jag var på en informationsdag i början av sommaren angående mitt kommande sommarjobb på ett ålderdomshem blev jag och alla andra närvarande informerade att det är hög infektionsrisk hos de gamla. Det är därför inte bra att ha öppna sår när man arbetar där. Jag har ett sår på min högra handflata efter vurpan med cykeln i går. Och eftersom jag endast och allena vill de äldre deras bästa så gjorde jag mitt bästa för att undvika bakteriespridning.

När jag var på dass och uträttade de behov jag inte hann med hemma på grund av ett för sent uppvaknande såg jag, när jag tvättade händerna, en flaska med handdesinfektionsmedel stående på handfatet. Aha, tänkte jag. Handdesinfektionsmedel dödar alla bakterier, så det häller jag på mitt sår.

Tryckte några gånger på pumpen till flaskan och såg den genomskinliga vätskan bilda en pöl i min kupade handflata. Gnodde in det bakteriedödande medlet i såret, och kände en fruktansvärd sveda. Det sved, och för en stund fruktade jag att jag skulle vara tvungen att amputera min hand och bli en enhandad invalidiserad sjuttonåring. Men handen frätes inte sönder, och jag lever och frodas med två fungerande händer.

Började fundera på hur man egentligen böjer ordet fräta. Om dåtidens - kan ej det finare namnet som alla mina lärare i det svenska språket har försökt lära mig - böjning verkligen är frätes. Det kanske vore mer begripligt om jag hade skrivit "Men handen blev aldrig sönderfrät".

Jag och två vänner cyklade tidigare under dagen till en sjö där vi ämnade ta ett dopp, utan att jag skulle få vatten i mitt vänstra öra. Vi cyklade på en landsväg, och för att minska luftmotståndet placerade jag mig precis bakom den framförvarande cyklisten T. Han tränar cykel på regelbunden basis, och sade: "Då gör vi så här", och hamrade på som Lance Armstrong själv. Han lämnade mig ett tiotal meter bakom, och R ytterligare ett tiotal meter bakom mig.

Vi väntar in varandra på en grusväg, och cyklar på den mot vårt mål: sjön. R ville ha revansch från cyklingen på landsvägen, och cyklade förbi mig och T. Jag växlade upp till högsta växeln för att jaga i kapp honom, och cyklisten gjorde lika så. Men. Jag insåg per omgående när jag lyfte blicken upp från styret och mot vägen att en vurpa var oundviklig. Vägen svängde, men det gjorde inte jag.

Jag var på väg att köra rätt ner i diket, men med däcket en decimeter ner i diket välte jag självmant åt den sida vägen var. Jag har förr varit med om att köra ned i ett dike med cykel, och vill jag behålla möjligheten att fortplanta mig bör jag undvika att göra om det. Så jag undvek att krossa bollarna igen. Ett beslut jag inte ångrar.

Jag och tre vänner hade bestämt oss för att åka till Varberg i går och steka på stranden, men eftersom två av dem hoppade av så blev det inget av vår storartade plan. I stället följde jag med min familj till samma ställe i dag, söndag.

Efter en bilresa på strax över en timme var vi framme. Solen sken och det var varmt som på botten av en uppvärmd stekpanna. Stranden var lika full av människor som en myrstack är full av myror. Jag tog på mig mina pilotsolglasögon för att kunna snegla utan att bli upptäckt, kunna titta åt sidan trots att jag utger mig för att titta rakt fram. Detta gör att spanandet kan tas till helt nya nivåer!

Jag satt i en brassestol, läste en bok, tittade upp ur boken för att utröna om Varbergs utbud av det motsatta könet håller måttet och om det är värt besväret att åka dit igen. Kom fram till att jag inom en snar framtid ska samla ihop ett gäng vänner och återvända, om bara vädret blir ihållande.   

Jag åt smörgåsar till lunch.

De yttersta spetsarna på mina tummar är fulla av skåror. Små skåror som skär sig djupt in i huden, som om någon har sågat där med en fickkniv. När jag först upptäckte skårorna så undrade jag hur de hade uppstått, och jag tänkte så det knakade men ett realistiskt resultat uteblev. Det närmsta en trovärdig förklaring jag kom var att jag på något sätt, i ett ej vaket tillstånd, har försökt bita på mina naglar men missuppfattat naglarnas placering på fingrarna och i stället gnagt ut två spår i huden. Ett i varje tumme.

En kväll, för några dagar sedan, kände jag när jag använde tandtråd efter tandborstningen att mina tummar sved. Jag avlägsnade tandtråden från munnen och såg, till min stora förvåning, att tråden låg placerad i skårorna i tummarna. Jag använder tydligen tandtråd på ett så engagerat och innerligt sätt att den sliter på mina tummar. Under en tid framöver skall jag byta grepp när jag rengör mina tänder med tandtråd, så att skårorna läker och mina tummar återigen blir hela och fina.

Jag rymde från jobbet i går, eftersom jag hade en tid hos öronläkaren. Mitt vänstra öra, som det har runnit var ur under några dagars tid, visade sig vara infekterat. Läkaren skrev ett digitalt recept på örondroppar som ska döda bakterierna i mitt öra till mig.

Jag gick ner till apoteket och tog en nummerlapp. Mamma strövade omkring i affären och tittade på ansiktskrämer, eller något liknande, medan jag satt på en stol och väntade. När det blev min tur att bli betjänad satte jag mig på en stol framför luckan där man hämtar ut mediciner, angav mitt namn och personnummer samt berättade vad jag var ute efter. Tjänstekvinnan hummade lite, blängde på mig och frågade om jag hade legitimation. "Nej", klargjorde jag. "Du är inte myndig?", frågade hon. "Nej, precis". Hon tittade på sin datorskärm och såg fundersam ut. Hon suckade, och sade att för att hämta ut mina örondroppar var jag tvungen att låta någon vuxen bekräfta att jag var den jag utgav mig för att vara. Jag tittade på henne, granskade henne. Försökte förstå vad som rörde sig i hennes huvud. Vad tror hon att jag ska göra med mina örondroppar? Sälja dem illegalt på blocket.se? Tömma tuben i en spruta och injicera i mina artärer? Få mig ett skönt rus av örondroppar.

Jag sa "Jaha, jag kan hämta min mamma..." Jag ställde mig upp och spanade ut över apoteket. Hittade henne, och några meter ifrån henne sade jag högt, tillräckligt högt för att apotekskvinnan skulle höra det så att hon skulle höra hur löjligt denna legitimationsgrej var, "Mamma, du måste komma och bekräfta min identitet!"

Hon kom, bekräftade min identitet, och gick.

I går kväll var alla förutom jag och hunden utrymda ur vårat hus, så jag passade på att bjuda hem två vänner till en härlig spelafton. När jag skriver spelafton så förmodar ni troligtvis att vi satt vi var sin dator och sköt skallarna av varandra i något blodigt datorspel, men faktum är att vi bredde ut spelplanen till sällskapsspelet Risk på köksbordet och tog över länder och världsdelar av varandra i stället. Det var mycket trevligt, om man bortser från att mina kompisar tog över de flesta av mina territorier, och dödade nästan alla mina trupper.

En bit in i spelet kände jag hur det började kurra i min mage, så parallellt med krigandet på köksbordet "lagade" jag mat i köket. Det tog typ hela kvällen innan jag kom på att jag skulle laga en sallad, och ungefär en kvart efter att iden kläcktes som en liten söt kycklingunge i mitt huvud så bar jag omkring på en burk med tonfisk och en skrumpen morot. Men ju sämre det gick på spelplanen desto bättre gick det i köket.

Jag har en gång påstått att jag är en mästerlig kock, fast då for jag med osanning. Faktum är att mitt matregister är väldigt magert, jag klarar med nöd och näppe av att laga spaghetti och steka Mamma Scans köttbullar. Men i går skulle jag alltså laga en sallad.

Jag blev nöjd med resultatet, synd bara att mina vänner åt hemma i sina små hyddor så att de inte fick smaka på undret jag åstadkom. Jag blandade i en avokado, en skrumpen morot, två kokta ägg, en tomat, russin, plommon, tonfisk. Jag orkade inte koka pasta, så jag rev choklad över salladen för att inte äta någon jävla GI-mat.

Natten tillbringades hemma hos snubben som vann spelet, men det skriver jag kanske om en annan gång, för nu ska jag titta på en film.

En av mina medarbetare på ålderdomshemmet sa att hon, efter att ha sett en älg vid väggrenen, cyklade de åtta kilometerna från min hemby till byn där ålderdomshemmet är beläget på fem minuter. Efter lite trixande på miniräknaren på min mobil så kom jag fram till att för att åstadkomma en sådan makalös prestation så måste man hålla en medelhastighet på 96 km/h.

Att min fyrtioåriga arbetskamrat inte är elitcyklistförundrar mig.

Att arbeta som passungdom verkar roligare, och framförallt slappare, än vad jag trodde innan jag började jobba i dag. Jag spenderade det mesta av arbetsdagen på de äldres motsvarighet till ungdomarnas fritidsgårdar, dagtiden (?).  Men i stället för att LAN:a och spela musik på hög nivå så fikade vi och spelade kort. Det är vad jag kallar lättförtjänta pengar, att sitta i en timme och konversera artigt med gamlingarna och samtidigt fika nybakade kakor och saft, och för det tjäna pengar.

Jag var även en aktiv deltagare i pensionärsgymnastiken, där jag utförde övningarna med en sådan innerlighet att jag funderar på att starta en slumrande gymnastikkarriär. Det var fantastiskt att se att jag kunde sträcka mig mer graciöst än de mest vältränade åldringarna. Det gav mitt självförtroende en positiv uppsving.

Som bekant så bor jag i en riktig håla, och på grund av den tristess som ofta infinner sig här så bestämde jag och en kompis oss för att göra något annorlunda. Vi tog min mammas bästa gurkburk och fyllde den med jord. Lite diskret bar vi den jordfyllda burken tills vi kom fram till en myrkoloni. Där fyllde vi burken med dessa små insekter.

Vi är sjutton år och folk sneglade lite misstänksamt på oss när vi plockade myror till vår myrfarm. De undrade nog om vi var retarderade och vagt utvecklingsstörda. Men vi offrade oss för en god saks skull: föda till mina fiskar!

Vår image har troligtvis ändrats drastiskt idag, åt det negativa hållet.  Först leker vi kungar i ett myrrike, och sedan lekte vi som dårar på en lekplats samtidigt som ett skinhead studerade oss och försökte klura ut på vilket sätt han effektivast och mest tillfredsställande han skulle döda oss.

Vi matade våra myror med en halv sockerbit.

I morgon ska jag börja arbeta på ett ålderdomshem. Kommer bli segt att gå upp så tidigt på morgonen.

I torsdags for jag och mamma till Göteborg, eller Götet som stället också kallas. Jag hade fått nys på en billig affär där de sålde akvariefiskarnas Rolls Roys, diskus, till förvånansvärt låga priser. Vi åkte dit kartan visade oss, men blev en aning misstänksamma när vi insåg att slutdestinationen var i ett bostadsområde, med stora hyreshus så långt ögat nådde.

Själva affären låg i en tvårumslägenhet och var knappast legal. Den utländska ägaren pratade bristfällig svenska, och pratade därför för det mesta engelska. Men trots att jag fick MVG i Engelska A så förstod jag inte alltid vad han sade. Men hans diskus var utomordentligt vackra, och han visste absolut vad han snackade om, så jag slog till och köpte sex stycken halvvuxna exemplar till mitt akvarium till ett löjligt lågt pris.

Jag ska ta hand om dem som om de vore mina egna avkommor, och när de har vuxit sig stora och starka så ska jag avla dem och låta deras yngel växa upp i ett fridfullt och pittoreskt undervattenslandskap.  

Jag köpte även salt utan jod, 750 gram för tio kronor, som mina nya rumskamrater vill ha i sitt vatten. De är väldigt kräsna angående vattenkvaliteten, vattnet får inte vara salt, men inte heller sött. Men hundra gram salt utan jod är precis perfekt för att få dessa krabater att trivas som fisken i vattnet.

Det är tjugo minuter kvar till kockan blir ett. Jag sitter i pyjamas vid mitt skrivbord och planerar att bädda ner mig i min säng till jag ska äta lunch. Det är sådant man kan unna sig när vädret inte är som det borde vara en sommaronsdag.

Jag tror inte att jag kommer vara en eminent student när skolan tar fart i augusti igen. Eller jag vet att jag inte kommer vara det, snarare sagt. För då har jag blivit så lat att jag knappt kommer orka lyfta min penna och skriva prov. Jag kommer inte att vara kontaktbar, när mina klasskamrater eller lärare försöker få min uppmärksamhet så mumlar jag på min höjd något nästan ohörbart och knappast förståeligt. Men lagom till jullovet tar vid så har jag återhämtat mig från chocken att börja skolan igen, och då kommer jag vara tvungen att lära mig en termins kurser under ett tre veckor långt jullov. Sedan blir jag utbränd.

Tre nätter i rad har jag varit uppe inhumant länge och två morgnar har jag även varit tvungen att stiga upp okristligt tidigt. Därför är jag trött och vill sova. Men om jag sover nu, då kan jag inte sova i natt. Jag kommer då att hamna i en mycket ond cirkel.

I morse steg jag upp tidigt, efter bara några sekunders sömn. Jag och en kompis träffade nämligen på två andra stollar som vi sällan eller aldrig har träffat det senaste året. Vi var därför ute hela natten och umgicks, och oturligt nog så var jag och min kompis tvungna att stiga upp tidigt i dag eftersom vi skulle åka in till staden och göra den osäker.

I alla fall: Jag vaknade som sagt tidigt, och kände hur magen smärtade som om jag vore en gravid kvinna och mitt foster lekte med en högtryckstvätt i min mage. Jag gick framåtböjd till toaletten. Drog ner byxorna och lät en del av gårdagens mat lämna min kropp. Bullar, potatis och cider ploppade ut. Men jag hade fortfarande ont, så efter frukost tog jag ett ordentligt långpass på toaletten och lät mina tarmar leva livet utan att stoppa dem. Och nu, nu kände jag hur all smärta var som bortblåst. Den försvann med min avföring ner i kloakerna.