Ponkebloggen

När jag var på en informationsdag i början av sommaren angående mitt kommande sommarjobb på ett ålderdomshem blev jag och alla andra närvarande informerade att det är hög infektionsrisk hos de gamla. Det är därför inte bra att ha öppna sår när man arbetar där. Jag har ett sår på min högra handflata efter vurpan med cykeln i går. Och eftersom jag endast och allena vill de äldre deras bästa så gjorde jag mitt bästa för att undvika bakteriespridning.

När jag var på dass och uträttade de behov jag inte hann med hemma på grund av ett för sent uppvaknande såg jag, när jag tvättade händerna, en flaska med handdesinfektionsmedel stående på handfatet. Aha, tänkte jag. Handdesinfektionsmedel dödar alla bakterier, så det häller jag på mitt sår.

Tryckte några gånger på pumpen till flaskan och såg den genomskinliga vätskan bilda en pöl i min kupade handflata. Gnodde in det bakteriedödande medlet i såret, och kände en fruktansvärd sveda. Det sved, och för en stund fruktade jag att jag skulle vara tvungen att amputera min hand och bli en enhandad invalidiserad sjuttonåring. Men handen frätes inte sönder, och jag lever och frodas med två fungerande händer.

Började fundera på hur man egentligen böjer ordet fräta. Om dåtidens - kan ej det finare namnet som alla mina lärare i det svenska språket har försökt lära mig - böjning verkligen är frätes. Det kanske vore mer begripligt om jag hade skrivit "Men handen blev aldrig sönderfrät".

Nej, nu skiter jag i det. Måste gå på toa. Jag skall ta uträttandet av behov till en helt ny nivå