Ponkebloggen

I morgon styr jag och fem vänner kosan mot en snubbes stuga ute i vildmarken där vi typ ska göra något kul. Vi ska grilla stora flintastekar. Äta oss mätta på mat som de grottmänniskor vi förvandlas till i vildmarken. Efter maten tar vi kanske av oss våra kläder och rusar vrålandes till den närbelägna sjön och tar ett dopp i nattens månbelysta mörker. Medan månljuset smeker våra nakna kroppar plaskar vi lite i det mörka vattnet. Springer sedan upp och torkar av våra kroppar på var sin handduk, och återgår till ätandet av flintastekar. Vår vistelse i stugan blir som ett kretslopp.   

Jag skriver en uppsats i svenska. Det går inte som på en räls, och jag har mycket kvar att göra i morgon. Men jag tror att jag går till sängs nu, och hoppas att jag slipper sitta uppe och kämpa hela natten i morgon så uppsatsen blir klar tills på fredag. Jag ska krydda texten med trevliga anekdoter som ger den ett stort underhållningsvärde och ett förhoppningsvis högt betyg.

Jag blir kluven i tu av alla olika bud på hur ofta jag ska äta. Eftersom jag är tanig som en sticka så säger min dietist att jag ska äta så ofta och så mycket jag kan. Men min tandläkare sa i dag att mina tänder hade tagit skada av mitt storätande så jag måste äta mer sällan. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill ju både ha friska tänder och en frisk kropp. Jag tycker att tand- och sjukvården borde synkronisera sina utlåtanden så man får någon rätsida på vad de talar om för en.

God natt.

I morgon bitti blir min sovmorgon spolierad på grund av att jag ska till tandläkaren. Det är synd. Min tandläkare heter Flor och är extremt dålig på att prata svenska. Det är snarare en regel än ett undantag att jag inte förstår vad hon säger. Det kan bli lite pinsamt när man ligger i tandläkarstolen och hon har sina händer i min mun och undersöker och samtidigt frågar något som jag inte förstår. Att då fråga: "Vad sa du?" blir oftast väldigt svårt och mitt svar brukar låta som ett parningsläte från en brunstig älgtjur. Jag ser på blicken hon ger mig att hon undrar vad det är för fel på mig. Vad är det för idiot som ligger i min tandläkarstol med mina händer i käften och inte kan svar på frågan jag precis ställde på urusel svenska? tänker hon. Men hon har nog lärt sig behärska det svenska språket bättre sedan jag var där förra gången så det ska nog gå bra.

PS

Jag är ej främlingsfientlig.

DS

Jag satt på altanen och sölade i solen. Läste i en bok. Drack iskall mjölk. Levde livet, rent ut sagt. Jag bestämde mig för att det fick vara nog med det goda så jag tog mig själv i kragen och drog in min till mitt rum. Jag startade min bärbara dator, och medan jag loggade in öppnade jag fönstret för att låta lite av vårluften sippra in till mitt rum. Jag sträckte sedan på mig, och kände att jag skulle må bra av ett träningspass. Det får bli när sommarlovet börjar, tänkte jag. Gick sedan och satte mig vid skrivbordet och datorn, förde mitt svettiga finger längs med synaptics pekdon, som är den bärbara datorns motsvarighet till den stationära datorns mus. Jag upptäckte att ett svettigt finger och synaptics pekdon inte var en utmärkt kombination, och svor åt mig egen dumhet. Jag tvättade sedan händerna.

Angående gårdagens Eurovision Song Contest så vill jag göra er medvetna om att min absoluta favorit var det franska bidraget. Innan sångaren intog scen så stod det endast en hel kör med helskägg på scenen och sjöng. Sedan kom stjärnan in på en liten golfbil med en uppblåsbar jordglob under armen. Han såg ut som en riktig alkoholist, stort skägg och lång slitet hår. Men så började han sjunga och jag drogs med som en hundägare som har dålig pli på sin hund gör när de är ute på promenad. Efter någon minut öppnade sångaren jordgloben och inandades en bit av innehållet, som visade sig vara helium. Heliumsången tog dock slut efter några sekunder, och sedan trampade han omkring som en luffare på jakt efter en brödbit. "Mycket bra framförande", sa jag efter att det franska uppträdandet var klart. "Verkligen spektakulärt".

Min andra favorit var det israeliska bidraget. I början av uppträdandet var scenen helt mörklagd, och man hörde något som påminde mycket om en böneutropare. "Galenskap", tänkte jag för mig själv samtidigt som jag förde en lakritsbit till munnen och tuggade den innerligt och ljudligt. När strålkastarna tändes och scenen blev så ljus att en vampyr hade vantrivts där så uppenbarade sig sångaren och började sjunga. Han var en riktig biff. Grovt räknat så var hans armar sju gånger grövre än mina. Jag upptäckte genast att låten var bra, trots att större delen av texten uttalades på israeliska så att jag inte förstod ett dyft av vad låten betydde.

Efter att det danska uppträdandet var över så skulle sångaren tacka för sig och sträckte upp armarna i skyn och skrek "THANK YOU!". Han bar en vit skjorta, och den intensiva aktiviteten på scen hade satt sina spår. Speciellt under armhålorna. Där var det två ordentliga svettpölar, även kallade lökringar. Jag tror att det sänkte antalet röster bidraget fick markant.  

Under gårdagen satt jag trots det vackra vädret mestadels inomhus vid datorn för att öva inför Cad-teknik-provet på måndag. Mina vänner kom och befriade mig en stund på förmiddagen, men sedan var jag tvungen att återfinna mig vid datorn och ha tråkigt. Cad-teknik är nämligen det enda ämnet som jag har sämre betyg än VG i, närmare bestämt IG. Därför är det viktigt för mig att studera som en dåre under helgen för att trycka in en hel 50-poängskurs i huvudet. Det går nog inte så bra, men jag ber innerligt för i alla fall ett godkänt betyg. Får jag inte det så jag ta farväl av mina drömmar att bli en affärsjurist. Jag får då i stället bli något slags lokalvårdsarbetare eller en underbetald durkslagstillverkare som står utmed ett löpande band hela dagarna och får förslitningsskador. Jag hoppas att vår lärare tar min fruktansvärda charm i åtanke när han sätter betyget.

Jag beklagar mig.

När man bor så avsides som jag gör så undrar folk vad man egentligen gör under dagarna. Det är egentligen en ganska onödig fråga, om man tänker efter. Tänk er en by på 500 invånare som har fem lekplatser inom en radie på en kilometer, och lägg sedan till ett gäng sexton- och sjuttonåringar. Då blev väll inte ekvationen så svår att lösa? Faktum är att jag i detta nu återigen ska bege mig ut med en vän och leka. Vi kommer troligtvis att ströva omkring som två luffare, och förhoppningsvis får vi med oss några fler luffare på vår vandring. När vi är nöjda med våran promenad sätter vi oss och vilar på var sin gunga tills vi fylls med nya krafter och drar våra rumpor till nästa lekplats. Det är inte ovanligt att vi går nätterna långa mellan de olika lekplatserna och pratar om allt och ingenting. Och under sommarlovet ska vi ta vår vandring till nya nivåer. Det vågar jag lova er.

Jag och mina klasskompisar träffade på vår svenskalärare i korridoren i dag. Vi frågade snällt om vi slapp gå upp till hans sal på femte våningen när vi skulle ha lektion senare på eftermiddagen. Vi kom i stället med förslaget med att börja med lektionen direkt i datorsalen, dit vi skulle ha transporterat oss efter att ha träffats i salen. Läraren opponerade sig dock mot vårat förslag och vi frågade varför. Han förklarade att dagens ungdom får för lite motion, och det därför var värt att förlora tio minuter effektiv skrivtid under svenskalektionen för att gå i trappor och tvärs över skolgården. Vi fick dock senare igenom vårat förslag.

I går på väg till skolan i bussen läste jag och mina vänner, som alltid, Metro. Vi kastade oss hungrigt över serierna och bläddrade sedan vidare som normala män. Det var då vi fann en notis om en snubbe som ner tio meter från en klippa och landade på en väg, den sjuka delen av texten löd på ett ungefär så här: "Mannen klarade sig från fallet med endast ett brutet ben. Kanske för att han var kraftigt berusad". De två meningarna gav mig och mina vänner en påminnelse om hur det är när en journalist inte kan uttrycka sig korrekt i skrift. För i den texten framgick det att han klarade sig från fallet med endast ett brutet ben tack vare att han var kraftigt berusad. Som om alkohol gör en oövervinnlig och oförstörbar. Man får intrycket att med en rejäl dos alkohol i kroppen kan man göra saker som man annars skulle ha avlidigt av att göra, och endast undkomma med små sår. Det skulle nog glädja många.

Denna veckas fysik- och matematiklektioner har inte varit särskilt produktiva. Vi har fått tillbaka de nationella proven i både matte A- och B-kursen samt det stora fysikprovet. Lektionerna har vi ägnat åt att gå igenom svaren på proven, och det är en tacksam syssla eftersom man då kan sitta och prata med bänkgrannen utan att missa något viktigt. Vi sitter där och viskar till varandra. Vi fnissar åt saker som vi finner roliga för stunden. Skrytandet om vem som har löst de svåraste problemen är en stor hobby som vi ägnar mycket tid åt under dessa lektioner. Man beundrar eller beundras beroende på hur ens problemlösningsförmåga fungerade just under det provet vi går igenom på lektionen. Läraren kastar en blick på sina elever och suckar, han vet. Han vet att det är osannolikt att få en hel gymnasieklass att lyssna samtidigt. Även läraren har varit gymnasist och ung, även om han i dag är flintskallig och gammal.

Jag har väntat i, som det känns, en evighet på att programmet "Bonde söker fru" ska börja igen. I dag är det därför min lyckodag. Jag sitter vid TV:n, och mina ögon glänser som två diamanter. Jag ser ut som ett barn i en godisfabrik på julafton.  Jag är lyrisk. Mina känslor svallar över, och jag kan inte sitta still. Jag klappar mig på mina kinder, flackar med blicken. Jag inser tyvärr att mitt favoritprogram är över, men tack och lov tar "Lost" vid.

När jag kommer hem från skolan försöker jag alltid finna bortförklaringar till att plugga. Först sätter jag mig med en bok i handen och lite mat framför mig som jag förtär samtidigt som jag läser. När jag har ätit klart läser jag lite till för att få mindre tid över till studerandet, och sedan sätter jag mig datorn och gör nödvändiga och inte lika nödvändiga saker. När jag inte kan finna något mer att göra där så tar jag mig själv i nackskinnet och drar mig själv till mina skolböcker och tvingar mig själv att lära mig vad som står. Det är oftast så otroligt tråkigt att jag kreverar. Jag ramlar av stolen jag satt på och ligger och sprattlar på golvet som en förlamad person inte gör. Jag ligger där och ser allt utan klok ut, och när min fysiskt svaga kropp blir trött ligger jag i stället helt still och funderar på hur hög temperaturen i Atlanten skulle ha blivit om man stoppade ner solen där. Det brukar sluta med att jag kommer på mig själv med att sitta och räkna på det, och ibland känner jag att jag är lösningen nära. Jag kommer så småningom få en fysikalisk lag döpt efter mig; Ponkens sol-vatten-lag. Einstein kan slänga sig i väggen, för jag ska även motbevisa hans relativitetsteori när jag har fått lite skinn på näsan och en hel armé av starka livvakter som kan skydda mig från missnöjda fysiker som motsäger sig min teori och förklarar mig skyldig till förtal.

Jag sitter vid TV:n och ljudet från när jag skriver på datorns tangentbord ljuder i samklang med det irländska bidraget i Eurovision Song Contest. Det är en liten jävla kalkon som sitter i en kundvagn som sjunger något konstigt. Kalkonen är mycket bättre än flera andra seriösa bidrag. Man undrar ju varför de ens ställer upp när de enda de gör är att åka till tävlingen, förlora och åka hem. De borde skämma ut sig mer än vad de tjänar på att göra det. Några turister tror jag inte att de lockar när de ränner omkring på scenen och sjunger på ett låtsasspråk. Då får folk uppfattningen att i det landet bor det endast knäppgökar vars intelligensnivå är på en ettårings nivå, som ligger med rumpan i vädret på ett rosa duntäcke och sprattlar med benen samtidigt som den lilla individen i all extas utbrister "GA! GA! KAHH!". Vad det betyder kan man bara spekulera i, och det är även det enda vi kan göra när vi hör sången på låtsasspråket. Låtskrivaren kanske förklarar sitt hat till allt och alla i texten, eller så ger han oss det bästa receptet på hembakta kanelbullar. Ingen vet. Men vill vi veta?

Dagen har inte varit speciellt ansträngande, fast trots det så är jag trött. Dagens första lektion, fysik, var inställd eftersom vi hade ett fett fysikprov i går och alla i klassen vägrade tänka i fysiktermer i dag så vår lärare gav vår vilja till mötes och gav oss ledigt. Efter den inställda fysiklektionen hade vi musik, vi lyssnade på Rix FM och hade betygssnack, jag fick VG. Lektionen var över på några ögonblick, och efter en lång håltimme hade vi svenska då vi skulle ha gjort något vettigt, men vi råkade prata för mycket så det blev inget gjort. Det är dåligt för nästa vecka är gröttjock med inlämningar, prov och redovisningar som aldrig kommer att bli hunna (låter som ett normal slut på en mening). Efter svenskan åt vi mat, och tog oss sedan fem våningar upp i skolans byggnad och hade engelska, men även betygssnack, och jag blev glad över mitt eminenta betyg på de nationella proven; Mycket Väl Godkänd. Efter den trevliga nyheten fick vi tillbaka de nationella proven i Matematik A, där det gick åt helvete för mig på del 1, men jag räddade i alla fall ett VG genom att spika nästan alla uppgifter på del två. Skönt. Efter matten hade vi samhällskunskap där vi skrev uppsats, men jag ville istället sova.

Jag vet inte om jag har blivit besatt av demoner, eller om jag bara har blivit sinnessjuk, men något fel är det med mig. Efter kvällsmaten tog jag nämligen fram städutrustningen från en liten skrubb här i huset och började städa. Först dammade jag av alla fria ytor, och lyfte på saker så fler fria ytor blottades. Jag gnuggade som en besatt, och slutade inte förrän allt blänkte som om det hade varit de ädlaste av alla ädelstenar.

Jag lade undan dammtrasan och sträckte mig efter dammsugaren, som effektivt sög upp och oskadliggjorde allt damm, hundhår och skräp som låg och drällde på golvet. Inte en enda golvplanka undgick min framfart, och när jag var klar kunde jag spegla mig i den glänsiga golvytan. Jag förmodar att ni har sett blankpolerade marmorgolv på någon storslagen Hollywood-film? Golvet i mitt rum är än mer glansigt och halt än ett sådant storslaget mästerverk.

Behöver ni hjälp med städningen av era boningar så är det mig ni ska kontakta för att få det mest glänsande resultatet. Era ögon kommer att glänsa ikapp med det jag har städat efter att ni har fått reda på hur billigt ni kommer undan denna magnifika städorgie.

En av mina vänner har gått i samma klass som mig ända sedan jag började dagis. Han är lite velig. När vi i nian skulle skriva nationella prov i engelska så försov han sig. Han var tvungen att cykla till skolan, och kom således jättesent. För två veckor sedan hade vi nationellt prov i Matematik B, han glömde sin miniräknare hemma. I dag skrev vi ett av de två fysikprov som betyget hänger på. Gissa vem som försov sig och kom 40 minuter in i provet?

Fysik A-provet skrevs i en idrottshall. Fyra klasser intryckta på en inomhusfotbollsplan. Vi satt där och tittade på varandra, undrade vem i helsike det var som satt bredvid mig och varför det gick så dåligt för honom. Försökte klura ut historiken bakom hans misslyckande, men misslyckades lika gravt som han misslyckades med provet. Tänkte ge honom lite tips, planerade att kasta ett pappersflygplan med alla rätta svar till hans bänk, men de inhyrda vakterna och lärarna lämnade ingen obevakad. Alla elever i idrottshallen föll offer för deras granskande blickar. Synd för snubben som satt bredvid mig.

    För mig gick provet raka motsatsen till hur det gick för min bänkgranne. Jag klurade, letade efter de rätta formlerna i formelboken, och kladdade ner ett förhoppningsvis läsbart svar med tillhörande uträkning. Jag satt hela tiden ut, tre timmar, rakt igenom. Min kropp reagerade på att jag bara var utanför husets väggar en halvtimme under lördagen och söndagen. Mina ben ville springa iväg, medan resten av kroppen ville lägga sig på bordet i fosterställning och sova.

Under de två läsåren jag har tillbringat på gymnasiet har jag läst fysik. Vi har knappt fått en enda läxa i ämnet, och prov är mer sällsynt än en synlig elektron. Men i slutet av varje termin har vi ett prov på halva kursen. Då blir man tvungen att plugga hemma och försöka minnas vad det var man gjorde i början av januari. Det är inte kul, det är arbetsamt, speciellt eftersom man måste försöka balansera fysikstuderandet med proven och inlämningarna i de andra ämnena som alla elever dränks i slutet av varje termin. Jag undrar om det är ett bra sätt att leva ett liv på. Kanske skulle jag ha struntat i gymnasiet, flyttat till Egypten och tagit över den svarta marknaden över taxitrafiken. Traskat omkring lagom smutsig i solen. Skjutsat omkring turister i taxin. Tutat på tanter. Ja. Det är vad jag ska råda mina framtida avkommor till. "Åk till Egypten och strunta i er utbildning", ska jag förklara för dem. Sedan räcker jag fram en enkel flygbiljett till var och en av dem, och får dem att lova att skicka pengarna de tjänar i Egypten hem till mig i Sverige.

Egentligen så borde jag städa. Om inte mitt minne sviker mig totalt så var det senast på långfredagens förmiddag jag gav rummet en uppfräschning. Nu slåss dammtussarna och pennvässet om herraväldet över golvet, och det är en jämn kamp. Ibland ger sig även min hund sig in i kampen, och krossar allt motstånd utan att ens få medlidande känslor efteråt. Det är en grym hund.

Jag läste i gårdagens numer av Illustrerad vetenskap att vår kliniska hygien gör oss allergiska och sjuka, och eftersom jag inte städar mitt rum med jämna mellanrum så borde jag ligga utanför riskzonen. Det stod även att smutts också gör oss sjuka, så det är som att välja mellan pest och kolera, och jag väljer nog att ha en jämn ballans av smuts och rengöringsmedel i mitt rum. De ska inte längre vara ovänner utan i stället leva fridfullt i en utopi. Mitt rum är en utopi. Mitt rum lämnar ingen åt slumpen!

Denna lördag kommer att bli en tråkig lördag. Hela dagen kommer gå åt till att plugga, eftersom våra lärare tror att vi är robotar och ger oss för många uppgifter som de tror vi kan mata in i huvudet på bara ett ögonblick. Men om två veckor när jag skriver här kommer jag förklara att allt plugg innan sommarlovet är slut, och att veckan som väntar endast kommer gå åt till att lalla omkring på skolan och inte göra något vettigt alls. Det ska bli kul. Jag längtar redan. Lärare är galna.

Innan dagens tekniklektion var det en person som påstod att lektionen var inställd, och att klassen innan oss hade haft inställd lektion med samma lärare. Godtrogna som vi är så lämnade vi klassrummet och smed planer på hur vi bäst skulle tillbringa en extremt lång lunchrast, och kom fram till att det bästa alternativet var att dinera på en Kinarestaurang. Efter den goda maten och lite annat ståhej så fick vi reda på att läraren hade kommit till lektionen, och upptäckt att det endast var två elever kvar, och att alla andra hade gått sin väg. Han verkade inte arg, och ställde sedan in lektionen, och gav alla förutom de två elever som hade väntat på honom ogiltig frånvaro.

Nu gick åskan. Farligt. Stänga av datorn.

I lördags steg jag och några vänner in i en pizzeria för att smörja våra krås genom att beställa pizza och släcka vår törst genom att beställa dricka. Vi beslutade efter en regelrätt votering att sitta utomhus eftersom att det var lika kvavt inomhus som i en finsk sauna. Vi tog på oss våra schtekarglasögon för att skydda våra ögon mot solens UV-strålar, och satte oss på pizzerians uteservering. Ett par bord bort satt två smällfeta motorcykelknuttar som jag genast associerade till Hells Angels, eller Bandidos. De åk var sin pizza samtidigt som deras stora pipskägg rörde sig upp och ner i takt med tuggandet. De såg ut som sådana personer som krossar huvuden på folk varje kväll. Jag blev mäkta chockad när de började prata om August Strindberg, hans litterära verk och vilket av dem de gillade bäst. Sedan gled samtalet in på andra sorters böcker, och andra författare. Ibland kan skenet bedra.

När man ska åka buss så är det snarare en regel än ett undantag att bussen är proppfull av folk och deras väskor som står och skräpar på sätena bredvid dem. Så var det även i går. Jag slog mig fram igenom en nästan ogenomtränglig djungel av ett tumult av väskor och folk. Letade efter en ledig sittplats, hittade flera, men när jag närmade mig såg att sätet var uppbokat av någons handväska eller idrottsbag. Jag tittade föraktfullt på personen vars väska tog upp ett helt säte, och vidgade näsborrarna som för att visa att han/hon ska visa humanitet mot sina medmänniskor nästa gång personen i fråga. Jag hittade tillslut ett ledigt säte bredvid en kort och tjock man som såg ut som ett kinderägg som vilken sekund som helst skulle öppna sig och blotta en liten plastleksak. Det lät som om varje andetag han tog var en djup suck, som om han beklagade sig över storleken på sin mage.

Efter att den långa skoldagen var över så väntade ett svindyrt besök hos optikerockrarna. Jag gjorde en synundersökning där allt var precis som förut. Sedan fick jag ett par månadslinser som jag placerade i ögonen. Jag blev instruerad om hur rengöringen ska skötas och annat som jag inte behövde tänka på när jag använde endagslinser. Detta besök kostade mig 370 kronor, och tog trettio minuter. Detta är vad som kallas girighet. Att lura små stackars ponkar på en tredjedel av deras månadsinkomst. Det var som om pengarna fick vingar och flög iväg från min plånbok på eget bevåg. Det var med tårar i ögonen jag avlägsnade mig från den pengaslukande byggnaden.

I stället för att sitta i skolbänken hela dagen så har alla förstaårselever varit ute i skogen och vandrat. Eftersom jag försov mig så hann jag varken äta någon frukost eller anpassa klädseln efter vädret, så de första timmarna av vandringen traskade jag motvilligt omkring i shorts och t-shirt och hungrig. Men efter att ha fått kakor, korv och solsken så kändes det som om jag vore en helt ny människa och jag tog begreppet vandring till en helt ny nivå. Jag fick dock skoskav i mina inte allt för vandringsanpassade skor.

    Utmed vandringsleden hade lärarna anordnat diverse aktiviteter med rötterna i friluftslivet. Det var allt mellan fågelskådning och hur väl man visste namnet på svenska blommor. Lite första hjälpen hann vi också med.

Jag är en badkruka utan dess like. Det går i släkten. Men trots min stora fobi för iskallt vatten så badade jag i dag i en sjö för första gången i år. Det blev två snabba dopp och en liten simtur. Resten av tiden spenderade jag och mina vänner på en brygga som man kan paddla iväg med och på stranden. Våra hudceller kokade efter några sekunder i solen, men det var ändå trevligt.

Jag har dessutom fått reda på att jag i sommar har haft lyckan att få ett sommarjobb inom äldreomsorgen, där jag ska sköta om de gamla gummorna och gubbarna. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, kanske mata dem, eller gå på promenad med dem. Jag fick en av de femton platserna på grund av att någon stolle hade lämnat återbud.

En fördel med våren, bortsett från nackdelen att man måste plugga arslet av sig, är att man kan plugga arslet av sig utomhus i stället för att sitta i ett alldeles för ostädat rum inomhus som blir så äckligt instängt som bara ett rum som det studeras i kan bli. På våren kan man sitta utomhus och låta solen smeka sin kropp samtidigt som man läser en tråkig lärobok. Då blir pluggprocessen genast mycket trevligare.

Jag har numera börjat vakna innan väckarklockan ringer, på grund av att solens strålar letar sig igenom persiennen vars uppgift är att just hindra solstrålarna från att väcka sovande personer. Jag slår upp ögonen och sätter mig spikrakt upp i sängen, precis som om en argsint sergeant har kommit instormandes och påpekat att jag ska vandra genom hela Sverige med en sextiokilos ryggsäck på ryggen. Paniken sprider sig i kroppen, och jag kastar mig till närmaste klocka för att, som det känns, upptäcka att jag har försovit mig. Efter att har försäkrat mig om att inte har försovit mig blir jag så lättad att jag dyker ner under täcket i sängen för att ta igen förlorad tid då jag i stället för att ha befunnit mig i sängen har stått bredvid en klocka och visat mitt hat gentemot den genom att dunka den om och om igen in i väggen.

    Ljusa morgnar bör illegaliseras.

Klockan åtta i morse infann jag mig i skolans idrottshall där jag och 320 andra elever skulle skriva ett nationellt prov i Matematik B. När jag först såg provet fnös jag och tänkte att det här kommer vara över på bara ett par tre timmar, och absolut inte de fyra timmarna som man maximalt hade på sig. Men jag hade så fel, jag var en av de sista eleverna som var klar. Men det gick relativt bra i alla fall. Jag knäckte förhoppningsvis en hel del kluriga uppgifter.

  Efter provet slutade vi, och jag och några bekanta gled omkring på stan och försökte prata om allt annat än matte. Det lyckades nästan.

Nu sitter jag på altanen och ska skriva en uppsats i samhällskunskap. Jag har inte riktigt bestämt mig om vad jag ska skriva om än, men det är ett bekymmer som jag inte grämer mig över eftersom jag kommer komma på vad jag ska skriva om nu!

I morse försvann min sovmorgon på grund av ett förbannat nationellt prov i Matematik A, som gick käpprakt åt helvete för mig. Jag vet inte vad jag tänkte på egentligen, men dåligt gick det i alla fall. Tur att det bara var delprov ett, och att den större och viktigare delen är på tisdag morgon. Jag blir så jävla förbannad på mig själv. Jag hade hoppats på ett MVG, men jag är glad om jag får VG efter detta markanta misslyckande. Jag kom precis på ett till fel jag gjorde, som kostade mig ett VG-poäng. Synd att det gick så dåligt. Mycket synd. Jag tror att jag blir vansinnig.

Skolan är ett rent och skärt vansinne. Bortsett från att alla elever inte vet vad som är upp och ner och därför klättrar på allt och alla så syftar jag på vilka feta arbeten och prov lärarna ger oss. Vilken övergödd amerikan som helst hade verkat liten i jämförelse till dessa hutlöst stora arbeten och prov. Jag vill bara ta en bensindriven motorsåg, ställa mig på katedern och brumma med motorsågen så att mitt vrål i all ilska ska verka mer respektingivande. Sedan planterar jag ett träd för att motverka utsläppen av koldioxid jag orsakade med motorsågen och tvättar sedan av mina fotavtryck från katedern. Någon måtta får det vara. Jag behöver föresten köpa nya skor, och tofflor.

I dag hade vi årets första idrottslektion utomhus, och vår lärare ville starta på bästa möjliga sätt så han lät oss springa så långt vi orkade på fyrtio minuter. Heliga Guds moder, tänkte jag som endast tränar ett par gånger i månaden. Jag hade inga höga förhoppningar för hur min fysiska status skulle vara, men jag klistrade mig på en vältränad snubbes rygg, och orkade följa honom ända tills det var tio minuter kvar. Då var det som att jag sprang in i en solid betongvägg och samtidigt blev slagen med en slägga mellan benen. Jag tog det lite lugnare, och sakta men säkert slutade jag frusta som en brunstig älg. Jag är ändå nöjd med hur långt jag orkade springa.

  Efter lektionen när alla satt och svettades ikapp i omklädningsrummet berättade snubben som jag tog rygg på att hans idrottsklubb hade en grupp för långdistansare och han undrade om jag ville testa. Det känns faktiskt som en väldigt rolig grej att göra eftersom jag numera är en förslappad soffliggare, men ändå orkar springa bättre än de flesta i min ålder. När jag var yngre var jag en jävel på att springa, och om jag börjar träna igen så går det nog ganska snabbt för mig att få upp konditionen och uthålligheten igen. Jag sprang en mil på trettionio minuter och trettio sekunder när jag var precis fjorton år fyllda. Fast jag gissar att stollarna i den där löpargruppen är gedigna marathonmän som springer lika snabbt de tävlande i korvätartävlingar äter. Det kan vara kul att ha något sådant här att göra under sommarlovet, eftersom jag inte, som det verkar nu, har fått sommarjobb. Jag kommer att vara pank. Jag måste hålla hårt i slantarna.  

Jag håller precis på att skicka in mina svar på pliktverkets lämplighetsundersökning inför lumpen. Jag vill inte göra lumpen, varför har jag ägnat ett helt inlägg åt tidigare. Det tar så lång tid, då man istället kan göra så mycket annat vettigt. Man får tälta i skogen under vintrarna och äta kottar och djurspillning. Mums.

På svarsblanketten var det först frågor om hälsan, fysiken och den sociala kompetensen. Efter att ha fyllt i de avsnitten såg det ut som om jag skulle få komma på mönstring, eftersom jag tror att de där generalerna skulle gilla mina svar. Men när det kom frågor om inställning till lumpen så svarade jag väldigt negativt och tillkännagav hur tråkigt, jobbigt, och negativt lumpen kommer att bli. Där nedvärderade jag även min fysiska och psykiska status, så jag verkar manodepressiv. Jag hoppas jag slipper mönstringen. Men om jag mot all förmodan skulle behöva mönstra så kommer jag spela psykologiskt nedbruten och asocial. Jag ska iscensätta en urusel kondition, och min styrka är redan så dålig den kan bli, så den behöver jag inte fejka. Jag ska sitta på en stol i ett hörn och rulla ögonen fram och tillbaka samtidigt som jag vrålar könsord med jämna mellanrum. När jag ändå är på gång jag spela halt också.

I går var det vårmarknad här i staden, och jag och en vän var inte de som stannade hemma. Han tog på sig sin Auto Cooling Systemjacka, och jag tog på mig min vanliga jacka, och sedan var vi på bussen som tog oss till marknaden. Det var en hel drös med stånd där det såldes mestadels onödigt krimskrams, men det fanns även många bra att ha-saker, till exempel godis. Vi tog en fika på ett fik som låg i en mystisk gränd, men till vår stora förvåning var det inga motorcykelknuttar eller mördare som var där, bara en massa fina tjejer.

  Marknaden tog slut, och alla stånd blev nerplockade. Jag och min kompis kunde dock inte ta oss hem, utan vi fick vackert vänta till vår buss kom. Det åker väldigt få bussar till vår by, speciellt på helgerna.

Nu under förmiddagen har jag gjort en av de två naturkunskapsuppgifterna som min lärarinna gav mig i måndags och som förhoppningsvis tar mig till det högsta betyget som finns! Uppgiften jag gjorde handlade om vad som händer med minkarna och den ekologiska balansen när de släpps fria från minkfarmar. Jag är nöjd med diskussionen jag åstadkom, men när pappa sa att minkarna äter höns fick jag mig en tankeställare. Jag kom på att minkarna är ett hot mot det svenska påskfirandet eftersom de äter upp hönor och kycklingar, och således blir det mindre ägg gjorda och äggätandet under påsken blir lidande! Jag tror därför att de olika religiösa organisationerna har ett dolt intresse av att minimera antalet minkar som lever utanför fångenskap. Det finns säkert ett samband mellan Jehovas vittnen och Djurens befrielsefront. Jag vågar till och med gå så långt att jag drar en parallell mellan dessa organisationer. En infiltration i någon av de här två organisationerna skulle troligtvis stärka mitt påstående, som snart är ett faktum.

Med vänliga hälsningar

Konspirationsteorimästaren Ponken

Jag är alldeles lyrisk över en upptäckt jag precis gjorde. Jag är så begeistrad att jag måste dela med mig! Jag lyssnade på musik i stereon, och hade precis skickat iväg ett sms till en kompis, och jag visste att svaret inte skulle dröja. Helt plötsligt började det låta som om en bisvärm hade tagit stereohögtalarna i besittning för det surrade som fasen, och strax därpå mottog jag smset. Jag tror att smsen skickas på riktigt, genom luften, inte som radiovågor, utan som pyttesmå brev till sin mottagare. De går igenom allt, människor, väggar och guldtackor, på grund av dess låga densitet och minimala yta. Fast ett material har de svårt att passera, och det är hjärnsubstansen. Jag brukar komma på mig själv med att tänka tankar i smsform och nu har jag svaret på varför! Hjärnan fångar upp smsen, så nu slipper jag oroa mig nästa gång jag börjar tänka på att jag måste handla tvättlina innan jag ska åka till skärgården med mina söner. Tvångstankar är egentligen sms som har kommit på vift! Personer som hör röster är bara personer som lättare fångar upp sms! Har jag rätt? Vem har hört talas om tvångstankar, schizofreni eller någon annan psykisk åkomma innan konsten att skicka sms uppfanns?

Ibland får jag riktiga snilleblixtar! Nu ska jag bara komma på hur man skickar sms från hjärnan, så slipper jag nog att arbeta när jag blir vuxen.

Nu hoppas jag att det snart börjar surra i högtalarna igen så jag kan beblanda mig med mina vänner.

Regnet öser ner, och jag blir så förbannad att jag får lust att ta med mig ett basebollträ ut och slå vilt omkring mig så att alla regndroppar splashas och blir ett minne blott. Jag tänker inte ge upp förrän allt regn har tagit slut och solen har visat sig igen. Om ni läser i tidningen eller ser på TV:n att en snart sjuttonårig ponke har struntat i sina normala sysslor för att istället slå på vatten, så är det troligtvis jag. Men snälla, bli inte upprörda och ring helst inte något psyksjukhus så jag slipper bli inspärrad i en madrasserad cell med tvångströja och konstiga piller. Om något sådant skulle hända vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade troligtvis sprungit i full fart in i de madrasserade väggarna i cellen och tyckt det var jätteroligt att studsa bakåt efter kollisionen. Då hade jag nog blivit kvar där längre än någon annan. Ha därför överseende med min bärsärkargång på regnet. Tack på förhand.

Min broder har åkt långt härifrån för att visa sina dansfärdigheter för SM-juryn. Det betyder att jag och pappa är ensamma hemma hela helgen. Det kommer inte att bli någon ordning på någonting. Allt kommer att urarta och ett tumult utan dess like kommer att utbryta. Jag tvivlar starkt på att mamma kommer att bli glad när hon kommer hem till ett ostädat hus med stora mängder snabbmatskartonger och damm överallt. Men det får hon nog stå ut med, för vi ska leva ett ungkarlsliv. I kväll ska vi titta på en hyrfilm, och sedan blir det Steve Martin för hela slanten. Steve Martin är en gammal vithårig gubbe som gestaltar galningar i komedifilmer, för er som var ovetande om det.

Just nu är jag trött. I dag ska jag ta det så lugnt att folk kommer att tro att jag är förlamad, stum och döv.  Om det hade varit vackrare väder hade jag suttit på altanen, men det regnar nog snart, och är kallt nu, så jag ska befinna mig inomhus hela dagen istället. Jag har dock skolarbeten som jag måste ta tag i för att det inte ska gå åt helvete för mig. Det får jag göra i eftermiddag, då jag har latat mig några timmar. Jag är trött.