Springa!
I dag hade vi årets första idrottslektion utomhus, och vår lärare ville starta på bästa möjliga sätt så han lät oss springa så långt vi orkade på fyrtio minuter. Heliga Guds moder, tänkte jag som endast tränar ett par gånger i månaden. Jag hade inga höga förhoppningar för hur min fysiska status skulle vara, men jag klistrade mig på en vältränad snubbes rygg, och orkade följa honom ända tills det var tio minuter kvar. Då var det som att jag sprang in i en solid betongvägg och samtidigt blev slagen med en slägga mellan benen. Jag tog det lite lugnare, och sakta men säkert slutade jag frusta som en brunstig älg. Jag är ändå nöjd med hur långt jag orkade springa.
Efter lektionen när alla satt och svettades ikapp i omklädningsrummet berättade snubben som jag tog rygg på att hans idrottsklubb hade en grupp för långdistansare och han undrade om jag ville testa. Det känns faktiskt som en väldigt rolig grej att göra eftersom jag numera är en förslappad soffliggare, men ändå orkar springa bättre än de flesta i min ålder. När jag var yngre var jag en jävel på att springa, och om jag börjar träna igen så går det nog ganska snabbt för mig att få upp konditionen och uthålligheten igen. Jag sprang en mil på trettionio minuter och trettio sekunder när jag var precis fjorton år fyllda. Fast jag gissar att stollarna i den där löpargruppen är gedigna marathonmän som springer lika snabbt de tävlande i korvätartävlingar äter. Det kan vara kul att ha något sådant här att göra under sommarlovet, eftersom jag inte, som det verkar nu, har fått sommarjobb. Jag kommer att vara pank. Jag måste hålla hårt i slantarna.
