Ponkebloggen

I dag skall jag tillbringa hela dagen i min säng och bara ta det lugnt. Sedan fredagskvällen då jag var ute och drällde efter ettornas nollning har jag känt mig helt urlakad, och min öroninflammation blev knappast botad. Det var dock en trevlig tillställning, men den sög musten ur mig.

Efter en kinesisk måltid var jag och två av mina vänner redo att göra gräsplätten där nollningen var, osäker. Problemet var bara hur vi skulle hitta dit. Vi visste vilken buss vi skulle ta, men var vi skulle stiga av hade vi ingen aning om. Men på något makalöst sätt hittade vi rätt hållplats och vrålen och musiken vägledde oss till rätt plats när vi väl var avstigna.

Vi var dessvärre försena till nollningen, men det var full hålligång ändå.

Nu skall jag ta på mig kläder.   

I går hade skolans förening Friends - en förening som verkar för att alla skall vara vänner - bemannat en station utanför matsalen dit folk gick för att skriva lappar med egenskaper en bra vän skall ha, och för att - som i mitt fall - äta äpplena de bjöd på.

När jag och några kamrater gick med hungriga blickar mot matsalen upptäckte vi detta spektakel, och eftersom jag var bekant med några i föreningen kallade dem dit mig för att författa några lappar. Och äta äpplen, såklart.

Efter en stund hade vi gjort vårt där, och ställde oss i den sjukt långa kön till matsalen. Kön sträckte sig mycket längre än vanligt, till och med ut ur matsalens lokaler. Men tillslut fick vi mat, och lyckades mot all förmodan finna ett halvledigt bord vi slog oss ner vid. Många svalda potatisar senare var vi mätta och belåtna och gick slalom ut ur matsalen. Vi gick förbi äppelutdelarstället och jag frågade snällt min kompis trillingsyster efter ett till äpple. Men i stället fick jag ett tvåvåningsflak med äpplen, uppskattningsvis ett sextiotal.

Tog med äpplena till fysiklektionen och bjöd klassen. Intresset för äpplena var knappt ljummet, men några blev uppätna i alla fall. Sedan var frågan vad jag skulle göra av de resterande femtio. Äta, var svaret, så jag satte igång att knapra äpplen, och uppmanade mina kamrater att göra samma sak. Efter för många förtärda äpplen var alla uppätna i dag eftermiddag.

Tror inte att jag skall äta några äpplen i morgon.  

Tja! Första helt normala skoldagen avklarad, och klassen ser dystert på framtiden då vi redan har fått två läxor och ett muntligt framförande att förbereda oss inför. Det sägs att år två på gymnasiet skall vara de två terminer som suger livslusten ur flest elever, och det verkar onekligen så. Att lärarna inte kan visa lite tolerans och ge oss elever lite dispens på skolarbetet denna första vecka, så våra kroppar inte bränns ut lika snabbt som en flugas liv är över när man drämmer till den med flugsmäcken.

Egentligen borde jag kanske göra åtminstone en av läxorna, men jag känner mig alldeles urlakad och väljer nog att skjuta upp dessa göromål. Gömmer skolböckerna under sängen och förtränger dem ur mitt minne. Känner att sängens mjuka kuddar och värmande täcke kallar på mig. Skall vila. Bara en liten stund.  

Tidigare under kvällen lagade jag och Bj mat i mitt kök. Vi fick även hjälp av en cykel-Tobias. Han kokade spaghetti, jag och Bj marinerade musslor och tillverkade sallad. När vi lagar mat gör vi det med känsla - vi låter inte några recept stå i vägen för vår kokkonst. Vi bytte till exempel ut det vita vinet i marinaden mot mjölk. "Vit vätska som vit vätska", sade vi till varandra och förvånades av varandras skarpa intellekt. Efter noll misstag och inga missöden var middagen färdig, och vi gick till bords för att avnjuta vårt konstverk. Med tanke på hur misslyckade våra tillagningar på hemkunskapen i högstadiet blev - bland annat en vidbränd svampstuvning - blev resultatet häpnadsväckande lyckat. Vi blev själva förvånade.

En marinad med nästan femtio procent mjölk gör underverk. Våga ta steget. Våga marinera med mjölk!

Jag sitter för närvarande vid tv:n och tittar på The Italian Job, men jag förstår knappt vad den handlar om. Det beror dels på att jag började titta på filmen när den hade pågått i en halvtimme, och dels för att jag parallellt med tv-tittandet är en aktiv användare av datorn. Men det är najs, som man säger.

Den sista dagen på årets sommarlov tillbringar jag med svettiga armhålor och flottigt hår ensam hemma. Tittar på OS; en svensk gubbe försöker vinna sin åttondelsfinal i bordtennis. Vaknade klockan 11:48 i förmiddags, åt frukost, gick ut med hunden och åt sedan middag. Det blir kämpigt att gå upp halv sju i morgon bitti.

Var återigen hos en öronläkare i tisdags på grund av min öroninfektion som sedan övergick i en öroninflammation. Den går aldrig över, och efter ungefär en månads problem har jag provat tre olika örondroppar. Starkare och starkare. De jag använder nu färgar av sig på allt den kommer i kontakt med, och får jag en droppe på mitt hår blir det gult för evigt - eller tills jag klipper bort missfärgningen. Jag har stoppat fetvadd i örat för att förhindra ett sådant missöde.   

Efter att, återigen, ha bestämt mig för att börja träna var jag i dag ute och sprang i skogen. De många år av soffliggeri och de tusentals lata dagar jag har gjort synonymt med min vardag har fått mig att förtränga hur underbart det egentligen är att skutta omkring i skogen.

Över stock och sten sprang jag, upp och ner, snabbt och långsamt. Hörde en nyvaken uggla hoa, och en hackspätt hacka mot en trädstam. Vinden slet i trädkronorna, och björkarna vajade fram och tillbaka. De knarrade, som om de beklagade sig över sin egen stelhet. Björklöven - inte hockeylaget, utan de gröna sakerna som sitter fast i björkträden - prasslade mot varandra.

Uppskattningsvis varade min löptur i fyrtiofem minuter, och under i princip hela tiden sprang jag, med undantag för de gånger jag var tvungen att varsamt gå förbi ett parti sumpmark på stigen. Jag är själv ganska förvånad över att jag orkade springa så länge som jag gjorde, och jag känner att jag otvivelaktigt skulle orka springa dubbelt så länge i morgon. Men det vore dumt av mig att dra på mig någon skada nu, så jag vilar och ökar träningsvolymen endast med största försiktighet.

I dag var jag tvungen att handla kläder, och eftersom det är en smärre omöjlighet att få med några killar på ett sådant uppdrag följde två shoppingstollar till tjejer med mig i stället. De skulle leda mig rätt i modedjungeln, och se till att jag fick något nytt och anständigt att trä kroppen i till skolstarten. Mitt krav var att det skulle vara billigt, och billigt kom jag sannerligen undan.

Vi gick först till H&M, eller så hade vi varit i andra butiker innan men jag har förträngt det. Vi åkte ned för en rulltrappa till herravdelningen, och tjejerna dök på kläderna som blodhundar. Jag gick lite förstrött och tittade på prislapparna på klädesplaggen, och när jag hittade något billigt frågade jag dem om det var mode. Det var det oftast inte.

Efter några minuter hade jag säkert tusen kilo kläder i min famn som vi begav oss till provrummet för att prova. Eller; jag provade och tjejerna ryckte och drog i mig. Vek byxben och hummade. Använde ord jag ej förut hade hört och än mindre förstod.

Efter några års provande kom jag i varje fall ifrån affären med en tröja, en billig tröja. Mina vänner hade blivit förälskade i ett par byxor i den affären som dock inte fanns i min storlek, så vi satte oss på en buss för att åka till en annan H&M-butik i staden. Väl framme blev flickorna eld och lågor när de hittade byxorna i min storlek. Det gnistrade i deras ögon. Den lyster jag såg där blir svår även för ett barn i en godisfabrik att överträffa. De drog med mig in i ett provrum, slet nästan av mig mina egna byxor och dreglade hinkvis med saliv när jag fick på mig byxorna. "Jag är så glad att byxorna fanns i din storlek här, Adam!" sade den ena av dem medan den andra höll med. "Ja, de är väldigt sköna." höll jag med.

Vi stod i provhytten länge och väl - det var en enorm provhytt - och jag mannekängade och vickade på rumpan som den mest erfarna modell. Förvånades över att ett par byxor för endast två hundra kronor kunde vara så sköna och ha en sådan kraftig pussy magnet, som Borat skulle ha uttryckt det, som byxorna jag köpte har.

Vi hann, trots vår långa shoppingrunda, med att fika. Fika behövs otvivelaktigt när man shoppar, det kan vilken snubbe som helst intyga som har varit och handlat kläder tillsammans med två ivriga tjejer.  

I fredags slutade jag arbeta på ålderdomshemmet. Jag fick en blomma med en låtsasfjäril på. Den månad jag arbetade var oftast rolig, fast en gång blev en 89-årig tant förbannad på mig. Hon trodde att hon var på ett fängelse och att jag var hennes fångvaktare. Hon svor åt mig, hotade med polisanmälning och hötte med näven mot mitt ansikte. Någon timme efter detta vredesutbrott hade hon dock glömt av fängelsevistelsen och var trevlig som vanlig. Jag gav henne kaffe, hon var evigt tacksam och berättade hur snäll jag var.

Under de två veckor som är kvar av sommarlovet skall jag sova mycket och jag hinner även fylla år. Min bemärkelsedag infaller om en vecka, och i dag skall jag åka på min mormors systers - mammas moster - födelsedagskalas. Hon bjuder på smörgåstårta och vanlig tårta. Det blir gott.

Jag har inte riktigt klart för mig vad jag skall önska mig i födelsedagspresent än, men någon krukväxt till mitt kala fönster skulle sitta fint. Jag fyller 17 år och önskar mig en blomma. Herregud...

Samtal mellan mig och Börje (fingerat namn), en intagen på ålderdomshemmet jag arbetar på. Börje är 89 år gammal och senildement.

Börje sitter på en trädstol vid ett bord i sitt rum, och jag sitter mitt emot honom. Jag reser mig upp och går fram till bokhyllan vars alla hyllor är belamrade av gamla foton på Börje och hans släkt. Jag tar ett svartvitt foto i handen som föreställer en stor drös barn. Visar det för Börje.

    "Är du med på det här kortet, Börje?"

    "Ja, jag sitter längst till höger. Jag var minst i en syskonskara på tolv ungar!"

    "Oj, haha! Din farsa har inte legat på latsidan!", sa jag.

    "Nej, sannerligen inte. Min far var produktiv!"

    "Min pappa har bara två ungar, och jag är den äldsta."

    "Vilken jävla latmask till far du har!"

Efter en inte så hård arbetsdag följde jag med en arbetskamrat hem. Det var inte första gången jag var i hans enkla boning, men däremot var det första gången jag var på hans toalett.

Medan vi kokade spaghetti och stekte hamburgare kungjorde jag att min tarm var tvungen att tömmas, och det per omgående. Jag letade mig till toaletten, men när jag öppnade dörren och möttes av en toalettstol utan det där "ryggstödet" blev jag förvånad. Stack försiktigt ut huvudet ur dörren och undrade vad det var för konstig sak. "Det är en mulltoalett", fick jag som svar. "Man spolar inte, och skiten hamnar i en behållare i källaren".

Jag öppnade locket till toalettstolen och möttes av en djup avgrund som inte ingav någon trygghet alls. Ett djupt hål som sluttade ned mot helvetet. Satte mig på sitsen och hoppades att stolen, och jag med den, inte skulle rasa ned i behållaren.

Blev ändå positivt överraskad av att det inte skvätte vatten upp i rumpan efter att gårdagens mat lämnat kroppen, men tycker synd om min väns pappa som på regelbunden basis tömmer behållaren med all avföring i. Blä.

En uteslutande majoritet av de åldringar som bor på det ålderdomshem jag agerar passungdom på har en extremt dålig hörsel. För att göra sig hörd måste man höja rösten högt över normal samtalston - men ändå är det inte säkert att man gör sig förstådd. Efter att ha pratat några timmar i detta förhöjda tonläge reflekterar jag inte längre över att jag pratar högt, det går automatiskt. När jag då skall beställa mat i matsalen eller prata med någon jämnårig med en normalt fungerande hörsel glömmer jag att växla bort mitt högljudda tonfall och prata i normal samtalston. Följden blir att min mun är en ständig mistlur som tror att alla hör som gamla tanter och gubbar.

En sak som är hur cool som helst är att den kommande veckan blir min allra sista arbetsvecka denna sommar. Jag tajmade in min arbetsperiod lagom till det bra vädret kom, men nu blir det bara sämre och sämre så det börjar säkert snöa på lördag.

De föregående tre veckorna har gått i en rasande fart, trots att jag har lunkat omkring bland gamlingar dagarna i ända. Har blivit pussad av två gamla damer, och förfört ett tiotal till. Bör även ha ökat andelen muskelmassa i mina armar eftersom jag kör rullstol nästintill hela tiden, och är med på gymnastik för pensionärer.   

Men jag och alla andra passungdomar arbetar för svältlöner som kan jämföras med de afrikanska barnarbetarnas eller de kinesiska slavarbetarnas inkomster. När jag har fått min fullständiga lön räcker den väl troligtvis endast till att betala tillbaka de pengar jag har varit tvungen att låna för att ha råd att köpa glassar denna sommar.

I går sken solen med en sådan kraft att svetten bildade pölar lite varstans på min kropp när jag cyklade hem från en kompis. Och när jag jobbade. Och åt. Och sov. Vad jag än gjorde och var jag än befann mig så svettades jag floder. Svetten gröpte ur fåror i min hud när den rann längs med kroppen. Hårbottnen var så svettig att jag kunde använde svetten som vax och göra fantastiska saker med mitt hår.

I dag har det mestadels regnat, och det har resulterat i att jag bara har legat i sängen och sölat hela dagen. Det är skönt att vila upp sig mellan arbetsveckorna hos gamlingarna. Det är utmattande att aktivera dem dagarna i ända. Det är den sannerligen.

Men nu är det uppehåll och solsken, och då passar mamma på att skicka ut mig med hunden. Men innan jag låter hunden uträtta sina behov och springa lite ska jag själv sätta mig på dass och pressa ut gårdagens mat ur magen. Kanske lite glass också.