Ponkebloggen

När jag gick hemifrån i förmiddags lyste solen ikapp med mitt leende och det var nästan nitton grader varmt utomhus. Godtrogen som jag är så lämnade jag min långärmade tröja hemma och gick således endast i en kortärmad tröja och en kortegeoverall. Det var lagom klädsel för stunden, men direkt när jag anlände till skolgården där byggandet inför kortegen var i full gång så mulnade det på och började regna. Jag blev ledsen, men lyckades låna en tröja som skänkte mig lite värme i den misär som drabbade oss arma satar på skolgården. Med lite extra värme i kroppen var jag återigen redo att visa folket hur man ska socialisera, och la hela min själ i sysslan. Tiden gick fort och helt plötsligt, utan att någon visste det, så var det dags att rulla ut våra åbäken till byggen på gatan och visa upp dem för invånarna i staden på vår promenad på dess gator, bland både burkletande tanter och kostymklädda snubbar. Jag bar på en två tredjedelars flygplanspropeller och vinkade glatt åt alla jag kände, och inte kände. Jag poserade fint på alla kort som blev tagna och flörtade med alla flickor. De flesta byggen höll inte hela vandringen, och de som gjorde det blev snart ett minne blott när de återigen kom till skolgården och blev totalhavererade av oss och sopbilen som käkade dess spillror.

  Efter kortegen gick jag och några vänner omkring i staden och umgicks samt välte fyllon vi träffade på. De föll som käglor som ett bowlingklot välter ner.  

Ända sedan i fredags har större delen av skolan varit på skolgården bland plaströr, kundvagnar och skräp. Man kan tro att skolgården har varit utsatt för ett kärnvapenkrig, men så är det inte. Vi har byggt inför kortegen som går av stapeln kvart i sju i kväll. Då ska vi kortega som aldrig förr, det ska bli de bästa genom tiderna! Jag har dock inte byggt så mycket, trots att jag är en av dem som har varit där mest. Nu tänker ni säkert att jag föddes i farstun med tummen mitt i handen, och det gjorde jag kanske också. Jag ska göra en lista på vad jag i stället har gjort under kortegebyggandet.

?·         Jag har hoppat hopprep med ett PVC-rör som rep. Det var jobbigt, och det gjorde ont när man hoppade fel och fick röret på benen. När det blev för enkelt att hoppa ensam så gjorde vi det två och två.

?·         Jag har gått fram och tillbaka mellan skolan och ICA för att köpa mat. Men även diverse restauranger och caféer har fått celebert besök av mig och mina vänner.

?·         Jag har även bara traskat omkring bland byggena och snackat med alla jag har stött på.

?·         Jag blev kompis med två snubbar som inte hade sovit något på över 24 timmar utan bara hade festat och druckit sprit. De var riktigt roliga.

Som sagt; jag är där mest för det sociala umgänget som erbjuds. Och jag ska snart dit igen för att låta mina klasskamrater bygga det sista och jag ska måla banderollen!

I dag har jag lärt mig en viktig sak, och när jag lärde mig den tänkte jag direkt att det är något som alla borde få reda på. Något som alla kan ha nytta och glädje av. Spring inte i skogen utan linser eller glasögon om du ser dåligt utan dessa fantastiska hjälpmedel för synen! Nackdelarna är många. Först och främst; man ser inte vad det är för något som hägrar framför ens fötter. Är det kottar eller djurspillning? Kan det vara en gyttjepöl eller en spya från en A-lagare?

  Även ormar kan vara ett problem. Man kommer flåsandes och klampandes som en riktig drasut på en smal liten skogsstig och kan inte se skillnad mellan en orm och en rot. Men som tur är, märkte jag i dag, så blir ormarna kopiöst rädda när de tror att en elefanthjord kommer skenandes i riktning mot dem att de krälar in i närmsta buskage och rullar ihop sig till en kringla. Ormar är fjälliga.

Jag har upptäckt en häftig sak. När man låter ett par solglasögon med glas som hindrar de som tittar på en att se ens ögon, utan i stället ser sin egen spegelbild, blir man väldigt anonym. Folk tycker det är obehagligt att titta på en, speciellt tjejer, av någon konstig anledning (de är väll rädda att få syn på en rynka i ansiktet, flagnande smink eller en avfallen ögonfrans). Vad som då är väldigt häftigt att göra är att nonchalant ta av sig sina solglasögon och titta helt likgiltigt på personen som finner det otrevligt att se sig själv i ens glasögon, och sedan helt oförtrytligt placera tillbaka glasögonen på näsan igen. Fast efter att ha gjort denna fantastiska manöver som påminner en gnutta om självgodhet måsta man, för att inte väcka förakt hos den utsatta personen, ta av sig glasögonen och visa den sina gulligaste hundögon som vädjar om en varm famn att gosa i.

Jag brukar sätta likhetstecken mellan likgiltighet och framgång i livet. Det borde ni också göra.

Jag har placerat mitt taniga lilla arsle i TV-soffan och tittar på programmet Outsiders. I dagens avsnitt tar programmet upp tvångstankar. En tjej sminkar sig i sex timmar varje dag och vågar inte gå utanför dörren på grund av att hon tycker att hennes utseende är avskyvärt och avstötande. En annan tjej har social fobi och vågar inte prata med folk. I en scen filmades hon på arbetsförmedlingen när hon skulle söka arbete, och när en kvinna som jobbade där skulle assistera henne stod hon där som ett fån och stammade fram halva ord och ett par enstaka stavelser som inte gick att tyda något från. Hon som sminkar sig en fjärdedel av dygnets tjugofyra timmar har troligtvis inget liv. Hon sitter framför spegeln och sminkar sig eller röker under köksfläkten.

  Dessa tjejer tittar in i kameran och nästan ber till en högre makt om att få slippa sitt maniska beteende och berättar hur roligt det skulle ha varit om de fick slippa sina sjuka beteenden. Okej. Hur svårt kan det vara att en dag strunta i att slösa bort en hel förmiddag framför spegeln och i stället gå till ICA och handla mjölk? Eller ringa ett helt vanligt telefonsamtal till en potentiell blivande arbetsgivare?

Tvångsbeteenden verkar sjukt.

Biologi och naturkunskap har aldrig varit några av mina favoritämnen. De nästan uteslutande de ämnen som jag endast har betyget godkänt i. Eller rättare sagt; hade. Det är nämligen så att jag fick betyget mycket väl godkänt på naturkunskapsprovet jag fick tillbaka i dag. Jag blev förvånad. Min haka hängde och dinglade som en slapp snopp, och vägrade stängas. Jag satt på min stol, med hakan i knäet och provet i handen. Jag svimmade nästan av chocken. Lärarinnan gav mig två extrauppgifter att göra till nästa veckas lektion, och om jag lyckas med dem kommer jag få ett MVG som slutbetyg. Jag ska satsa stenhårt på uppgifterna, fast jag måste även satsa stenhårt på skolans kortege. Men jag har hela helgen på mig att göra de där sjuka naturuppgifterna, så det ska nog gå att pussla ihop.

En av mina vänner tycker inte om när någon sjunger både falskt och inte kan texten. Jag sjunger falskt och kan inte texten.

Jag kommer inte ha möjligheten att uppdatera bloggen så mycket under de kommande dagarna eftersom det är så häftiga saker på gång på skolgården nu när det är kortege på onsdag. Min klass bidrag kommer vara ett enormt åbäke, som kommer att bli mödosamt att putta omkring på vår vandring genom staden.

  Igår målade vi våra fina byggoveraller. Det sprang omkring en massa stollar på skolgården med gröna händer och målade overaller. Det var snarare regel än undantag att ha målarfärg på kläderna, men som tur är så var färgen vattenlöslig. Fast det var inte tur när det började regna och omkring 500 nymålade overaller låg utspridda på skolgården. Det gällde att ta sin overall och springa som en besatt till närmaste tak och skydda den från vatten. Många kom fram till mig och började snacka om hjärtat som jag skrivit mamma i på ryggen av min overall. Det var även målet med hjärtat, att locka tjejer. Och det lyckades.

  Förutom hjärtat på ryggen har jag även ett handavtryck på kronjuvelerna, streckgubbar på armarna och små hjärnan på ett bakben. Klassnamnet och skolnamnet har jag på de båda frambenen, och mitt eget namn på det andra bakbenet.

Apropå sjuksköterskornas strejk så tycker jag att de är vansinniga. Jag förstår att de vill ha högre lön. Vem vill inte det? Men att stänga akutmottagningar och äventyra människors liv för att få, typ, 15 kronor i löneförhöjning är vakumvarning mellan öronen. Tänk om moster Ella har skurit sig i handleden när hon bakade bröd, men förblöder på grund av att akutmottagningen är stängd. Eller söta lilla farmor Doris på 85 bast som har brutit lårbenshalsen och tvingas färdas 20 mil till ett annat sjukhus med en aktiv akutmottagning.

  Sjuksköterskorna vet ju hur deras lönesituation kommer att se ut redan när de går utbildningen, och de tycker väll då att det är värt en låg lön, och att de är sympatiska människor som hellre räddar liv än tjänar pengar. Men de ångrar sig, gravt, efter några år av lönlöst slit. För många magpumpade tonåringars spyor har träffat dem i ansiktet, och de inser att de sliter förgäves. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som man skrek till varandra i mellanstadiet när man hade gunghoppartävling.

Föresten, min mamma är sjuksköterska.

I går spelade jag badminton på idrotten. Det innebar många långa utfall och det var väldigt påfrestande för bakre delen av låren. I dag är jag så sjukt stel, speciellt i skinkorna. Jag känner mig som en krympling till gubbe, som är pensionärshemmet personifierat. Varje steg upp för en trappa har varit en pina. Varje gång jag har varit tvungen att ställa mig upp från en stol har varit outhärdlig prövning. När jag har förflyttat mig till fots har jag sett ut som en stelfrusen pingvin. Det är jobbigt att en så markant stelhet har drabbat mig eftersom jag inte har haft möjligheten att ens böja mig ner efter en tappad penna utan att känna hur helvetet brakar lös. Livet är inte lätt när det är svårt!

Det är så underbart att ha möjligheten att sitta på altanen med datorn och kunna surfa utan några större problem.  Några smärre smällar får man godta, som en liten lillebror som stänger altandörren på sladden till den bärbara datorn. Det är dock sådant man lär sig leva med, efter några år av förtryck.

  En nackdel med uteanvändandet av datorn är att skärmen blir en särdeles bra spegel som återger min gestalt in i minsta detalj. Det kan vara jobbigt att se sig själv sitta och kisa in i skärmen för att se vad man skriver.

Dagen alla män fasar för kommer förr eller senare, dagen då deras deodorant tar slut. För mig var den dagen i dag, och det bildades solida lökringar i mina armhålor under hela dagen. Svetten rann som om mina armhålor vore Nilens utlopp, och det kändes mycket obekvämt. Av denna enkla anledning var jag tvungen att i dag även lägga beslag på en ny deodorant, och det skulle jag göra i butiken Kicks. En affär som är känd för att vara ett tillhåll för medlemmarna ur Feministiskt initiativ, och det är förenat med livsfara för en varelse med snopp att sätta sin fot där! Jag var där ensam en gång för länge sedan, och jag tänker aldrig göra om det. Expediterna tittade på mig och frågade mig var jag hade gjort av min tvångströja och mina mediciner mot schizofreni samtidigt som de andra kunderna (givetvis endast kvinnor) fick kväljningar och en liten tant dog. Jag rusade snabbt ut från affären.

  För att i dag klara att köpa det jag ville ha, utan att bli mördad på kuppen tog jag med en vän som är berättigad tillträde eftersom hon är av det rätta könet. Jag hukade mig bakom henne, och vi letade efter många om och men fram den lilla skrubben som vars ena hylla var belamrad med produkter för män. Alla var dammiga. Jag greppade en deodorant, fällde upp ett paraply och pratade i den ljusaste falsett när jag betalade den i kassan.

Det var läskigt, men jag slipper i alla fall att löka sönder i morgon.

Natten till måndagen är alltid en riktig pers för mig. Jag sover alltid för länge på söndagsmorgonen, och är väldigt pigg när jag sedan ska gå till sängs i normala fall. Jag försöker bli trött genom att titta på någon av filmerna som sänds på tv, och sedan ligga i sängen och läsa. Men trots mina försök att locka till mig John Blund så vill han inte komma. Söndagskvällarna brukar oftast sluta med att jag ligger sömnlös strax innan två, med uppspärrade ögon för att få syn på ett eventuellt spöke som skulle kunna uppenbara sig innan det är för sent. Faktumet att jag ska stiga upp strax efter sex på morgonen där på känns då väldigt avlägsen, och jag brukar roa mig med att slå vad med mig själv om hur många lektioner jag kommer att missa på grund av att jag har försovit mig.

I morse när jag skulle äta min gröt till frukost upptäckte jag till min stora förvåning att pappa inte hade lagt i russin under tiden den kokade, så jag fick själv hämta russin. På köksbänken, bredvid russinpaketet, låg en lapp där det stod: "Använde ej denna" och en pil pekade mot en bilnyckel. Okej, tänkte jag och tog med mig russinpaketet till matbordet och förgyllde gröten med russinens närvaro.

  Senare, när jag sitter på toaletten och skiter samtidigt som jag sköljer munnen med fluor (allt för att spara tid en stressad morgon), knackar pappa på dörren och vrålar "Tog du russin ur förpackningen som stod på köksbänken! Va! Gjorde du det?!" Jag kunde inte svara på grund av fluoren utan försökte buktala fram ett ja, men pappa fattade inte och hetsade vidare. Jag öppnade munnen försiktigt och svarade, samtidigt som fluoren rinner ner på mina kalsonger. Jag springer in till mitt rum och byter kläder samtidigt som jag hör att pappa säger att russinpaketet var öppet när vi köpte det och att någon kan ha stoppat gift i det.

  Nu under eftermiddagen kom jag på att jag använde russin i går till muslin jag åt. Men överbeskyddande föräldrar kan man inte få nog av.

Min huvudsakliga syssla under denna underbart soliga söndag har varit att sitta på altanen och studera i solen. Både naturkunskap, matematik och musik. Jag försökte bryta den monotona sysslan och stråla samman med några polare, men ingen här i byn hade möjlighet att stråla samman med mig. Och tur var det, för jag hade mer skolarbeten att göra än vad jag först hade räknat med.

Jag förstår inte varför jag ska vara tvungen att läsa kursen Musik A. Vad har jag för nytta av att veta att det finns något som heter subkontraoktaven, eller hur en F-klav ritas, eller vad tangenterna på ett piano heter och var de ligger. Jag ska varken bli konsertpianist, dirigent eller kompositör, så vad har jag för nytta av dessa kunskaper? Det är troligtvis någon underlig rektorsassistent som tror att det ska gynna min kreativitet på ett positivt sätt.  

I går eftermiddag var det panik i hemmet. Mamma och pappa deltog i en fest, där deltagarna cyklar runt till varandra och våldgästar. Innan jag flydde fältet höll pappa på att blanda drinkar, för att få reda på om någon gick att bjuda på. En ingrediens i en drink var "Black Balsam". Flaskan såg mäkta mystisk ut, precis som en flaska som smugglas genom tullen. Han hällde upp lite "Black Balsam" i ett glas, smakade och började frusta. Hans läppar fladdrade som två fågelvingar. Jag undrade om han verkligen gjorde skäl för att kallas för man, så jag smakade också och upptäckte att det smakade värre än vår toalettborste. Sedan kom mamma och undrade vad varför vi förde ett sådant liv i köket, och även hon tog en slurk. Men hon varken frustade eller grämde sig över smaken, hon till och med tog påtår. Hon är galen.

Det är vansinnigt vackert väder ute. Jag tror att man slipper ha på sig en jacka eller tjock tröja i dag om man beger sig ut. Men jag hinner inte det, för jag måste plugga inför alla dessa prov som hägrar under veckan. Jag tycker att ett läsår borde sträcka sig från januari till december, så alla slutprov är när det är dåligt väder och ingen vill vara ute. Nu blir man ju bara depressiv när man inser att man kommer vara likblek och se ut som en ständig LAN:are på grund av alla prov som håller en inomhus. Men nästa helg, då hinner ingen på skolan med att studera, för då bygger vi våra bidrag till skolans årliga kortege. Vi kommer att vistas på skolgården 24/7 och bara äta varmkorv som kommer att säljas. Vi kommer även vara iklädda sexiga kortegeoverallar. Det blir fint.

Det är helt otroligt vilket skönt väder det är utomhus. När solen lyser på en så blir man så varm att man kan steka ägg och bacon på kroppen, och i skuggan motsvarar kroppen en mikrovågsugn och man kan värma upp Billys panpizza. På alla tjejers näsor vilar enorma solglasögon vars glas är större än deras egna kinder. Det ser ut som om det har landat två Ufon i deras ansikten. Jag skulle vilja gå fram till en helt okänd tjej med sådana solglasögon och trycka pekfingret lite lätt mot det ena glaset och sedan gå min väg. Hon hade blivit så häpen att hon inte kan röra sig, och henne mun kommer för alltid att vara öppen på grund av permanent häpenhet. En liten knack är allt som krävs. Tänk på det.

Efter dagens nationella prov i engelska, som gick alldeles strålande bortsett från att jag skrev om två minnen i stället för ett, som man skulle göra, så hoppade alla elever omkring i korridorerna och tjöt av lycka över att det första tecknet på att sommaren närmar sig hade visat sig. Vi kastade oss ut för trapporna och joddlade för full hals. När våran glädje, efter många om och men, hade stillat sig jämförde jag och några tjejer våra ryggar, och vem som har den största svanken. Jag vann. Jag känner en snubbe vars rygg inte svankar. Han får inte bli frisör.

Naturkunskap har aldrig varit ett av mina favoritämnen i skolan. Det var dessutom ett av de få ämnena jag endast hade betyget godkänt som slutbetyg när jag avslutade grundskolan. Nu på gymnasiet är ämnet ännu tråkigare än vad det var för ett år sedan. Det är så tråkigt att jag kommer på mig själv med att tänka på annat och inte koncentrera mig alls på vad det är mina ögon läser. Men även när jag hade huvudet på skaft när jag läste så verkade det som om jag inte hade det, eftersom bokens författare måste ha varit full när hon skrev den. Även förläggaren måste ha varit full. Här kommer två utdrag ur boken:

"Det betyder alltså att om man vill förhindra övergödningen är det inte alltid är det av ämnena som det finns mest av som man behöver man behöver strypa tillgången på."

"Om miljön runt det döda planktonet i bottensedimenten är syrerik, kommer att fosforn bindas till järn i olösliga föreningar och därmed bli kvar i sedimentet."

Jag har även tänkt tanken att ta sågandet av naturkunskapsboken till en ny nivå genom att citera ett helt kapitel i boken som handlar om de miljögiftiga metallerna i Sverige kommer från, men rubriken "Inhemska utsläpp via soporna". Jag ändrade dock mig eftersom jag vill att ni inte ska behöva drömma samma mardrömmar som jag.

För en liten stund sedan hörde jag dörrklockan ringa, och jag gick dit för att öppna. Jag såg genom det knaggliga glaset på ytterdörren att det var ett gäng dvärgar som stod utanför. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren och min misstanke bekräftades. Jag såg tre små minitjejer stå på trappan och innan jag visste ordet av så sa en av dem "Hejvillduköpaenmajblomma?" Hon pratade i en hiskelig fart och det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. Jag svarade "Nej, tack". De var redan på väg ut från trädgården innan jag hann säga den andra bokstaven i nej:et.

Jag funderar på att börja plugga naturkunskap och musik inför proven i början av nästa vecka. Jag måste också börja skriva på en novell till svenskan till tisdag, eller så var det fredag.

Denna dag kommer inte att bli allt för ansträngande eftersom jag bara har en enda lektion, och det är idrott. Detta på grund av att min samhällskunskapslärare är sjukskriven och ingen vikarie kunde ta över lektionen i dag och för att min halva av klassen är lediga från fysiken eftersom den andra halvan ska göra den fysiklaborationen som vi gjorde i grå.

  Jag funderar på att bädda ner mig i sängen igen och läsa klart boken jag håller på med, för de kommande veckorna kommer att vara fulla med prov så mycket läsning kommer troligtvis inte hinnas med.

I dag har det inte hänt något speciellt. Det har varit en helt vanlig skoldag med mycket slit och saker att stå i. Fast ändå har det varit väldigt trevligt.

  Det enda speciella som har hänt var att bussen var fyra minuter för tidig i morse. Det var en utomordentlig tur att jag inte hade försovit mig eller gick en minut senare hemifrån än vad jag gjorde. Då hade jag varit tvungen att använda mina, till dagen i ära, stela ben till att springa efter bussen till busschauffören inser att det inte är en sinnessjuk mördare som har tagit rygg på bussen, utan en skolpojke med rufsigt hår.

Dagens idrottslektion genomfördes med en vikarie, och min klass spelade fotboll mot hans ordinarie klass. Det var en kamp på liv och död. Det drogs i tröjor, svordomar utbyttes med jämna mellanrum, spelet led av total regelavsaknad och en i vårat motståndarlag bröt benet. Han fick åka i ilfart till lasarettet med ambulans. Men spelet fortgick eftersom ingen klass ville se sig besegrad. Närkamperna var hårda, jag blev omkullknuffad av en tjej i en närkamp. Det är inget man skryter om som kille, men ärlighet är en dygd, sägs det.

Jag var omringad av två motståndare. Mitt bollsinne är skrattretande dåligt, och eftersom jag hade beslagtagit bollen så var det en pressad situation för mig. Jag tittade mig omkring och insåg att alla flyktvägar var avskurna. Jag bestämde mig för att försöka finta bort motståndarna. Men mina ben var för snabba för att min hjärna skulle hänga med, så jag tappade kontrollen, dunsade ihop med en biff från motståndarlaget, men såg till min stora glädje att bollen hade klarat sig oskadd från motståndarna till en lagkamrat. Man är sin egen lyckas smed.

  I omklädningsrummet efter matchen viskades det om att jag var Guds sändebud och att ett mirakel hade skett.

Jag och några kompisar spenderade lite tid på mitt rum tidigare i dag då en av mina vänner frågade varför jag hade en bild på Adolf Hitler på väggen. Jag blev förvånad och trodde att en nazist hade brutit sig in i mitt rum och satt upp en affisch med världens största idiot på mitt rum. Det visade dock sig att han tyckte att teckningen på Freddie Mercury, vars ansikte pryddes av en mustasch, liknade den galna diktatorn.

Helgen som har varit har varit fri från studier. Det är en företeelse som är ovanlig nu för tiden. Lärarnas ögon lyser varje gång de ger sina elever skolarbeten att göra över helgen, men jag vet inte vad som har tagit åt dem nu. De är inte samma gamla lärare som förr. Att mina lärare ger sina elever ledigt under en helg är lika sannolikt som att Usama Bin Laden skulle stödja George W. Bushs försök att bli president för USA en gång till. Lärarna måste ha blivit allvarligt sjuka, psykiskt eller fysiskt, troligtvis både och.

  Men det har varit trevligt med en studiefri helg. Jag har kunnat lukta på vitsipporna i fred och speglat mig i mina glasögon utan att känna mig tvingad att plugga istället.

Ibland undrar jag hur det är att vara en hund. Det enda de klarar av att göra ordentligt är att äta fruktansvärda mängder illaluktande hundmat som ser ut att vara lika gott som avföring, sova och håra ner varenda vrå i huset. De ligger och vräker sig på det hårda golvet och tror att de har koll på vad som händer. De lyfter på huvudet och stirrar fascinerat på en dammtuss som letar sig fram i luften eller dreglet deras mun har producerat och som nu tränger ner mellan golvplankorna. När de ska sätta guldkant på sin tillvaro sätter de sig upp, slickar sig i rumpan och återgår sedan till sin ursprungsposition på golvet.  

I går sken solen, det var varmt. Jag och mina kompisar gick utan jacka från thairestaurangen vi dinerade på under lunchrasten i stället för att äta risgrynsgröt i matsalen. Att äta gröt till lunch är en omöjlighet för mig.

  I morse när jag vaknade täcktes marken av snö, och himmelen var grå. Det är bara några få grader värme utomhus.

  Jag undrar vad som står på. Vädret har växlat på detta viset sedan i onsdags. Först en värmebölja utan dess like, och sedan en iskall istid. Det är något lurigt på gång.

I går kväll, strax efter kvällsmaten, stod jag och spände mina olidliga muskler framför min familjs ögon, som lös av avund och förtjusning, men även av rädsla för vad jag skulle kunna använda dem till. Min mamma sa att jag var klen och att jag skulle förlora överlägset mot henne i en armbrytning, man mot kvinna, 16 år mot 46 år. Jag gick med råg i ryggen till stolen som var placerad framför henne och sträckte fram handen, hon greppade den och vi försökte bryta varandras armar. Det tog lång tid innan tävlingen avgjordes, men till slut vann jag. Då ville min lillebror försöka vinna över mig i armbrytning, men han lyckades givetvis inte, även om det var nära. Efter den andra segern så tog pappa ifrån mig stoltheten och vann över mig.

I förmiddags, i skolan, frågade jag mina vänner vem de trodde hade vunnit över min mamma och bror i armbrytning i går kväll. Jag placerade min högra hand i armbrytarställning för att förstärka intrycket om att det var jag, men de förstörde min vinnarglädje genom att svara "din pappa". Men vi skrattade ändå.

Efter sista lektionen återstod det dötid som var tvungen att slås ihjäl vid skolans biljardbord innan bussen gick. Vi var så inne i matchen att vi missade extrabussen, som avgår fem minuter innan den ordinarie, och var alltså tvungna att vänta på den ordinarie bussen. Vi väntade, och väntade. Vi fick ont i våra rumpor efter att ha suttit på en hård träbänk i tjugofem minuter innan bussen äntligen anlände.

  Om det inte hade varit så stora formulär att fylla i för att kunna begära skadestånd av bussbolaget så hade jag garanterat gjort det. Bussbolaget har allt klurat ut det bra; deras skadeståndsblanketter är så jobbiga att fylla i och man tjänar bara några få kronor på det, så ingen orkar göra det.

Jag har tagit en paus i pluggandet av samhällskunskap och matematik under den senaste timmen, som jag i stället har spenderat tittandes på Men in Trees. Jag häpnar över att trean har lyckats klämma in tre reklampauser i timmen. Jag tycker att alla TV-kanaler ska bli statsägda så vi slipper all reklam som bara får oss att slösa våra pengar på Vanish Allrengöringsmedel eller någon annan värdelös vara. Höj inkomstskatten och låt de privatägda kanalerna bli ett minne blott!

Nu måste jag återigen dyka ner i skolböckerna, för jag har inte förberett mig alls så mycket som är nödvändigt för att få mig att känna mig förberedd inför ett prov. Dock så tror jag att jag redan kan samhällskunskapen, men det känns aldrig bra att vara opluggad inför ett prov.

Efter dagens idrottslektion stod jag och några vänner i duschrummet i omklädningsrummet. Det finns endast två duschar, och det tar tid innan de blir lediga. För att ha en chans att få en dusch innan nästa lektion har börjat måste man vara på hugget. Därför står de flesta killar i duschrummet och trängs medan de väntar på en dusch att tillgå. Det är trångare än i en sardinburk, och de blir således även väldigt svettigt och varmt. I dag fördrev vi väntetiden, och duschtiden genom att ha en musklespänartävling. Vi stod alltså fyra snubbar i ett litet skrymsle, helt utan kläder, och spände våra muskler för varandra. Vi spände till vi storknade, och en given vinnare utsågs. Jag vann dock tyvärr inte, men jag ska arbeta på min muskelvolym så jag kan stå mig bättre i hård konkurrens efter sommarlovet. Om ni ligger på stranden och bättrar på sin solbränna i sommar och hör någon som frustar och stånkar så är det ingen misshandel, utan bara jag som gör armhävningar.

En broschyr från Pliktverket damp ner i min postlåda i dag. De försöker värva mig till det militära, men jag tänker inte låta mig luras. Ett helt år går till spillo, helt utan konkret lön eller mat. Att sitta i ett tält i den Lappländska urskogen och frysa häcken av sig samtidigt som man försöker öppna en konservburk med konserverade grisöron är inget för mig. De stridskåta personerna får gärna ha det för sig själva, medan jag gör något vettigt av mitt liv, läser på universitetet till exempel.

  Officerarna måste vara sinnessjuka som tror att folk njuter lika mycket som de gör av att bli avslängda med en fallskärm från ett flygplan och sedan försöka hitta tillbaka från de skånska vildmarkerna till Stockholm City, innanför vägtullarna. Hur kul är det på en skala att traska omkring i skogen med full stridspakning och hungrig mage medan alla som inte gör lumpen smörjer kråset på någon flott restaurang tillsammans med ett gäng vrålsnugga tjejer. Då klafsar man omkring i gyttjan till ingen nytta, men ändå måste man fortsätta eftersom ens sadistiska överordand annars ser till att du får livnära dig på granbarr och kottar resten av ditt liv i det militära.

På dagens klassrådstimma berättade en av våra mentorer att vi ska ha nationella prov i Engelska A om två veckor. Det kom som en chock. Det var inget jag var beredd på. Det är nästintill omöjligt att öva inför dem, så det låter jag bli, och troligen alla andra också. Vad som är skönt med de nationella proven är att de tar en hutlös tid att skriva, och på så sätt blir många lektioner inställda och antalet andra prov och läxor minimeras. Man får be till högre makter och hoppas att proven går bra, mer kan man inte göra. Förutom att fuska och hitta proven på Internet innan de ska skrivas. Fast sådant gör man inte om man är en hederlig liten ponke. Jag är en hederlig liten ponke.

Jag är helt sinnessjukt trött i kroppen. Det känns som om kroppen tillhör en person utan några som helst ben i kroppen. Idrotten var tröttsam. Vi spelade minitennis, då vi sprang omkring på en liten plan och slog efter mjuka bollar med hårda rack. Vi var även i gymmet och tränade våra hutlöst överdimensionerade muskler. Svetten rann, tårarna rann också, och blodet pumpade oerhört mycket. Jag som är en riktig tävlingsmänniska, och samtidigt väldigt svag, ville såklart tävla med biffarna i klassen om vem som orkade tyngst vikter. Jag förlorade ganska markant.

Jag sitter nu och tittar på filmen Flightplan. En oerhört bra film, en mycket bra film. Den är allra bäst om man inte har sett den förut, för då blir den så sjukt mycket mer spännande. Det är typ en psykologisk thriller, inget våld, men oerhört mycket spänning. Det är en mystisk film, en riktig nagelbitarfilm.

Flightplan handlar om en kvinna vars man har dött, hon och hennes dotter ska frakta kistan med hans lik med ett flygplan till USA, där han ska begravas. Kvinnan har hjälpt till att konstruera planet, och vet alltså var alla hemliga vrår och skrymslen finns. Hon somnar, och när hon vaknar är hennes sexåriga dotter försvunnen. Personalen och andra passagerare påstår sig aldrig ha sett dottern, och fler och fler bevis för att dottern aldrig har varit ombord på planer läggs fram...   

Huvudrollsinnehavaren har en näsa som är slående lik Michael Jacksons näsa.

Pappa kom hem med taxi från flygplatsen strax efter att klockan hade slagit tre. Han hade inte blivit solbränd, han hade tydligen tillbringat all tid till att intervjua potentiella studenter till Högskolan, detta skedde uteslutande inomhus. Vi pratade lite, och när batterierna till kameran är färdigladdade blir det fotografivisning på TV:n!

  Pappa hade dock hunnit med att köpa ett par presenter till oss. Jag fick bland annat en tröja med en Indisk insekt på, som hade följt med hela vägen till Sverige och fortfarande var vid liv, och ett samlingsalbum med UB40, ett reggaeband, men pappa trodde att de var bandet U2...

Nu ska vi snart förtära lasagne och sedan titta på en hyrd film.

Gud har brutit avtalet med snöskottarnas riksförbund han låter snön töa bort, trots deras överenskommelse, och snöskottarnas fackliga centralorganisation är inte nöjda med hur Gud behandlar sina arbetstagare. Snöskottarnas fack vill skriva ett kollektivavtal med Gud, men Gud gillar inte riktigt iden. Han säger att han inte behöver rätta sig efter Sveriges lagar, speciellt inte medbestämmandelagen, som bland annat omfattar arbetarnas fackliga centralorganisationer att skriva ett kollektivavtal med arbetarnas arbetsgivare, som i det här fallet är Gud. Gud är Gud, han får tydligen göra som han vill.

Det är någonting underligt som är på väg att hända. Någonting som inte vi kan påverka, alltså är det opåverkbart. Jag upptäckte det först när jag åt frukost i morse, och jag tror att det fortfarande är många som är ovetandes om vad som har drabbat oss. Jag tror att det är en sammansvärjning mellan Gud och snöskottarna som ligger till grund för all den snö som har fallit under natten, och fortfarande faller. Det har ju varit strålande solsken och tretton grader varmt en del dagar denna vecka, och helt plötsligt så blir det noll grader och snö. Det är inte något annat än vansinne! Jag som precis hade börjat vänja mig vid bättre väder, och så slår vädret om och blir raka motsatsen mot vad jag gillar och har vant mig vid.

  Snöskottarna har sålt sin själ till Gud och därför låter han snön falla så att snöskottarna kan glassa omkring på sina snöplogsmaskiner och skotta sin älskade snö.

I dag steg tre fjärdedelar av familjen upp innan klockan blev halv nio. Det var meningen att vi skulle hämta den sista fjärdedelen på flygplatsen, eftersom han har varit på arbetsresa i Thailand och Indien de senaste två veckorna. Men han skickade precis ett sms från Frankfurts flygplats och berättade att han inte åker därifrån än på några timmar. Det betyder att hämtningen av honom inte kommer bli av eftersom mamma ska åka och jobba, och varken jag eller min bror kan eller får köra bil, så pappa får ta en taxi i stället.

Jag sitter vid TV:n och slötittar på en amerikansk krigsfilm. Den är en aning överdriven, människor dör oavbrutet. Det är ingen kontroll på mördandet alls. Inte ens kor går säkra, de sprängs i luften eftersom marken är fullproppad med minor. Soldaterna är väldigt skjutglada och söker ständigt efter Irakier att skjuta. Amerikanarna hyllar George Bush och propagerar för hans krigspolitik. Verkligen en realistisk film.

Ni är säkerligen utomordentligt nyfikna på vad jag har hittat på under kvällen när jag inte har varit med vänner och hittat på någon skoj. Svaret är simpelt.

  Innan kvällsmaten kokade jag två varmkorvar i en gryta i köket. Jag gick in med korvarna på mitt rum och använde dem som trumpinnar när jag övade på ett jättehäftigt trumsolo. Jag satt på min skrivbordsstol och trummade mot mina knän. Det skvätte korvspad över hela rummet och tapeterna blev en aning missfärgade, men det blev ett sjukt härligt ljud!

  Efter kvällsmaten satte jag mig återigen på min skrivbordsstol, men den här gången hade jag inga korvar med mig. Jag tog på håret med mina händer och kände på lockarna. Drog fingrarna genom hårsvallet och log självbelåtet.

   När mörkret hade lagt sig över byn tog jag på mig varma kläder och smög mig ut på mina grannars tomter och stirrade genom deras fönster. Några tittade på TV, medan andra åt kvällsmat. Jag knackade på ett ätande pars fönster och tassade sedan försiktigt iväg utan att de lade märke till mig.   

Planen att leka med mina kompisar här i byn i kväll gick om stöpet. Den ena är på tävling, den andra tillbringar helgen i sin bondeskola där han sköter om de söta små griskultingarna och mockar kobajs, den tredje vet jag inte var han har tagit vägen. Jag sätter en slant på att han speglar sina cykelben i en spegel någonstans, då har han inte tid att svara i telefon.

  Jag får med andra ord underhålla mig själv. Typ, göra något häftigt på egen hand. Typ, känna på mitt lockiga hårsvall, daska varmkorvar mot mitt knä och stirra självbelåtet in i mina grannars fönster. En lördagskväll när den är som bäst.

Jag skulle dammsuga huset så jag tog fram den otympliga dammsugaren ur städskrubben och satte i kontakten i eluttaget och började städa. När jag hade dammsugit mammas och pappas sovrum gick allt enligt planerna, dammsugaren visade prov på en utomordentligt bra sugförmåga och golvet blev renare än i en reklam för skurmedel. Men när jag hade dammsugat hallen och hade börjat i köket märkte jag en tendens till att min högra tröjärm tenderade till att dras in mot dammsugarens slang som transporterar smutsen den suger upp till behållaren, dammsugarens hjärta. Jag städade vidare, men jag upptäckte att slangen var sönder och sjöng på sista refrängen. Slangen hade gått av på mitten och på så sätt kunde den inte suga upp dammet och skräpet. Den makapären har hängt med länge, och det var inte oväntat att den strök med just nu.

  Jag slapp med andra ord att dammsuga mer!

I morse när jag hade varit på toa och lättat på trycket och skulle tvätta ansiktet upptäckte jag att jag hade drabbats av en stor finne mitt i pannan. Precis mellan ögonbrynen, fast lite högre upp. Finnen är precis på samma breddgrad som näsroten. Det verkar som om Gud har varit på besök med ett måttband och en miniräknare för att på ett så exakt sätt som möjligt bestämma var han skulle placera en finne i mitt ansikte för att det ska se symetriskt ut. Det är snällt av honom att tänka så.
  Jag är glad över att han inte placerade den på nästippen eller på ett ögonlock.

Jag har absolut ingen lust att gå ut på en promenad med hunden nu. Det är ruskigt väder, det blåser och regnet kommer att falla från himlen så fort jag stiger utanför ytterdörren. Mina ben känns som ett par träklubbor som har varit ute och sprungit konstant den senaste månaden och inte har någon ork kvar alls. Jag vill lägga mig i sängen och sova middag, fast jag vaknade för nittio minuter sedan och jag har ej ätit middag än så det går inte för sig. Men det är väll skönt att ha promenaden gjord så man slipper den senare när man har viktigare grejor på gång.

I dag tror jag att jag ska ta det så lugnt som möjligt. Jag ska troligtvis slöa på förmiddagen, bortsett från att jag måste gå ut med hunden och dammsuga huset. Men jag hinner förhoppningsvis med lite soffliggning ett marathonpass på toaletten.  

  I eftermiddag tror jag att jag ska se hur det går för mina vänner och hitta på något trevligt med dem. Snön har töat bort, så vi kan inte ha snöbollskrig. Våra snöbollskrig brukar alltid vara på blodigaste allvar och det är en riktig skymf att förlora. Jag tror att vi är få av förstaårseleverna på gymnasiet som är mogna nog att kasta snöbollar på varandra i en evighet och aldrig tröttna.

Det tillhör ju allmänbildningen att veta att vampyrer livnär sig på blod, och endast blod. Men hur överlever de egentligen med en så ensidig kost, har många frågat sig genom tiderna. Jag har dock svaret på Frågan med stort F. Hur jag kom fram till svaret har många vampyrexperter frågat mig, men jag är obeveklig och vägrar berätta det. Jag är som en journalist som aldrig avslöjar sina källor.

  Vampyrer ser utseendemässigt ut precis som vanliga människor, om man bortser från en uppsättning bitvänliga tänder. Men insidan av kroppen är inte alls lik människans anatomi. Deras energibehov är mycket invecklar, och jag är den enda som har lyckats förstå den. Det är nämligen så att vampyrer är väldigt bleka, och det beror ju på att de aldrig är i kontakt med solljus, men samtidigt så har de kolsvart hår. Denna kontrast orsakar en kemisk reaktion i deras kroppar som orsakar ett nästintill anorektiskt behov av energi i form av mat. De har dock ett enormt behov av järn, men om de äter för mycket sänks deras kroppstemperatur till den absoluta nollpunkten (-273,16 grader Celsius) och de hamnar i koma. Hur ska de då få i sig sin dagliga ranson järn, är det många som har undrat. Svaret är; dricka blod, som innehåller en extremt hög koncentration järn.

Det är fortfarande ljust ute. Varje gång jag tittar ut får jag för mig att klockan är omkring fyra, just på grund av anledningen att det är så fruktansvärt ljust. Det är synd om vampyrerna. Jag förstår inte hur de ska kunna sova så mycket i sina kistor när det bara blir ljusare och ljusare. Mat är nog inga problem, det finns ju alltid några campande stollar som vampyrerna kan kalasa på. Om jag vore en vampyr så skulle jag bjuda alla mina vänner på en riktig kalasmåltid varje sommarkväll när skogarna är fullproppade av ungdomar som festar och tältar.

Med detta inlägg vill jag säga att jag ska gå ut med hunden och är tacksam för att det är ljust eftersom jag är rädd för vampyrer.

Det var enormt skönt med sovmorgon i morse, och skönt att sluta relativt tidigt, strax innan halv fyra. Vi har inte gjort så mycket vettigt i dag förutom att räkna andragradsekvationer på matematiken.

  I matsalen serverades det skrumpen pyttipanna som smakade som en skunkfis luktar. Men för att inte hungra ihjäl var man tvungen att äta den fattiga maten och se glad ut. Det var tur att det även serverades rödbetor, som det går rykten om att man får röd avföring av om man äter för många.

Nu när det bara blir varmare och soligare för var dag som går så innebär det för mig ett stort klädbekymmer. Jag har nämligen en hel del stickade, mysiga och tjocka gubbtröjor. De går bara att använda när det är vinter och kyligt, för annars skapas massiva svettpölar i armhålorna. Därför passar jag på att använda så många av dem som möjligt innan jag känner mig som en bastu. Jag applicerar extra mycket svettresistent deodorant, så jag kan stå ut längre än vad jag annars skulle kunna göra.

  Jag gillar gubbtröjor!

Jag gillar inte torsdagar. Dels för att skoldagen är extremt lång, och därför blir jag trött när jag kommer hem. Och dels för att det inte är något bra på TV:n. Det har aldrig, så långt bakåt i tiden mitt minne sträcker sig, sänts något bra och gulligt tv-program som är värt att offra lite av min dyrbara tid för att titta på. Visst, det går någon kriminalare på femman, men efter att ha sett för mycket på engelska deckare så är en amerikansk kriminalserie lika intressant och spännande som att se på när tånaglar växer. Jag tror att programmet Medium hade säsongsstart i dag på fyran, men det är verkligen uttjatat och tillför ingen glädje till mitt liv, så det kan jag gott och väl klara mig utan.

Morgondagens sovmorgon är verkligen efterlängtad!

Jag skrev för två inlägg sedan att jag är fysiskt lat, men jag kom just precis på att jag även är psykiskt lat. Jag har skjutit fram läsningen av häftet vars innehåll omfattar den grekiska teatern, dess begynnelse, kända teaterförfattare och deras så kallade mästerverk. För några veckor sedan blev klassen indelade i några grupper för att spela upp godbitar, som vår lärare så finurligt kallade dem, ur kända grekiska gamla teatrar. Det tog ungefär en halvtimme att spela upp en grupps teater, och de var så tråkiga att alla åskådare satt på sina hårda stolar och sov. Jag tror aldrig att jag har varit med om en mer ointressant lektion, och jag är inte ensam om att tycka så.

Nu ska jag läsa det där förbannade häftet. Om jag inte hindras av något annat trevligt, vill säga...

Jag har precis kommit hem från min löprunda och väntar på att maten ska bli klar.

Att springa i dag var extremt jobbigt. Mina löparskor är för små, så jag lånade pappas som glappar mer än en politikers mun. Det var allra jobbigast i uppförsbackarna då jag tryckte på lite extra. Vi pratar om hård träning. Vi pratar om mjölksyra. Vi pratar om mjölksyra i armarna.

  Det var skönt att springa. Solen sken, och brännan bättrades på, fast min hud är inte solbränd än, men det kommer väll nu när solen står högt på himlen och skiner och strålar och ger folk med för låg UV-faktor på solkrämerna hudcancer.  

Jag sitter på min stol med kalsonger och en kortärmad tröja på mig och undrar varför jag har blivit så fruktansvärt lat den senaste tiden. Det var längesedan jag tränade, så därför har jag bestämt mig för att bege mig ut på en springtur i solen och i skogen. Det ska bli spännande att se hur långt jag orkar springa innan jag kreverar. Det är ju så sjuka uppförsbackar i min skog, och mina taniga ben får det kämpigt att klättra upp för dem. Att jag en gång i tiden har varit en elitlöpare känns nu väldigt långt borta... Jag känner mig som en livslång slöare vars största passion i livet är att slöa. Det är skönt, speciellt efter en lång skoldag.

Ska snart ut och springa, jag ska bara lyssna klar på låten som spelas, och kanske gå på toaletten. Jag kanske hittar en trevlig bok att läsa efter det. Ingen vet.

Engelskaprovet i morse gick som ett rinnande vatten, trots att jag glömde boken hemma. Det var några ord som inte gick för mig att översätta. Man fick den första bokstaven i det engelska ordet och skulle fylla i resten. Jag kunde några synonymer till orden, så jag strök den första bokstaven och skrev dit mitt mycket bättre ord dit i stället. Våran lärarinna hälsade så gott till oss att den som hade gjort provet hade gjort det på ett konstigt sätt och att hon struntade fulltständigt om det gick åt helvete för oss eller inte, eftersom hon sätter betygen efter de nationella proven. Bra, tycker jag, för då kan man ta det lugnt och behöver inte känna någon press på lektionerna och på de andra proven utan man kan glassa omkring i stället.

I går hade jag kvällen planerad till hundra procent. När klockan slog åtta satt jag bänkad framför tv:n och levde mig in i Men in Trees och följde deras öden, som jag har gjort sedan programmet började. Jag missade dock förra veckans avsnitt på grund av en utekväll med polarna, men jag försökte förstå vad som har hänt genom att titta på tillbakablickarna.

  Efter Men in Trees bytte jag kanal till fyran och tittade på Lost. Ett eminent program som aldrig verkar ta slut, men jag tycker att det har hållit bra klass denna säsong, vilken i ordningen det är vet jag inte.

När jag skulle ta tag i studerandet av engelska till provet i morgon upptäckte jag att jag hade glömt boken i skolan. Det var skönt eftersom att jag slipper att plugga, och jag tror nog att jag klarar det bra ändå. Jag pluggade ju relativt mycket under helgen, så jag hade troligtvis bara lärt mig mer än vad som är nyttigt.

  I stället för att plugga engelska så tror jag att jag ska läsa igenom häftet om den grekiska teatern som vi ska ha prov på i svenskan på fredag. Varför behöver man veta vad Aiskylos, Sofokles och Euripides teatrar handlar om? Är det en viktig kunskap? Om man skulle göra en enkätundersökning med hela det svenska folket så tvivlar jag på att ens en fjärdedels procent vet vad de handlar om. Ungefär lika många vet nog vilka dessa gamla stofiler är för pajsare.

På dagens idrottslektion dansade vi vals. Eller mer korrekt uttryckt; vi försökte dansa vals. Eftersom min klass endast innehåller fem tjejer så blev det problem med parindelningen. I början av lektionen lärde/försökte vi lära oss grundstegen med hjälp av vår idrottslärares expertis. För vissa gick det bättre än för andra. De som hade takten i blodet och snabbt lärde sig skickade läraren till tjejerna så att de fick dansa i par. Om jag berättar att jag aldrig fick dansa med tjejerna så vet ni på vilken nivå jag befann mig på. Jag och några andra killar fick dansa själva längs med kortsidan hela lektionen, i sextio minuter. Jag har varit med om roligare idrottslektioner...

  Om jag hade fått dansa med en eller flera tjejer så skulle jag ha utövat akrobatik, precis som de gör i Let´s dance. Om jag inte hade tappat min danspartner så hade jag säkert fått MVG.

Rotade igenom posten jag hämtade i brevlådan efter en dag i skolan. Insåg till min stora förtjusning att tidningen från brukshundsklubben hade kommit. I vanliga fall hade jag inte blivit så exalterad som jag blev i dag. Jag hade kanske läst några spridda bitar av tidningen på långa toalettbesök. Anledningen till min exaltation var att jag, en sextonårig liten pojke, har skrivit en artikel om hur man springer med hundar, och den tog upp en hel sida i tidningen! Och jag fick möjligheten genom att en journalist på tidningen hade följt min blogg och gav mig chansen att skriva ihop en artikel. Jag trodde aldrig att den skulle platsa i tidningen, för jag har ju aldrig varit en insnöad hundtok. Det var kul, och jag hoppas att det inte var sista gången!

Ingen rast och ingen ro i detta stressade samhälle. Trots att jag har två timmars sovmorgon så är jag tvungen att gå upp tidigt och promenera med hunden. Allt var mycket enklare när pappa inte var utomlands så man slapp offra sin skönhetssömn. Fast det är väll nyttigt att promenera, men jobbigt på morgonen när man fortfarande sover. Då vill jag vara i min säng och slippa vara ute i regnet. I dag regnar det och i går var det sol och man kunde befinna sig utomhus utan att bära jacka, kontraster. I dag måste man ha paraply om man inte vill bli genomblöt. Jag vill inte bli genomblöt, så jag ska använda ett paraply.

Queens Bohemian Rhapsody spelas på min stereo samtidigt som jag längtar fyra minuter längre fram i tiden. Varför är det en fysikalisk omöjlighet att färdas i tiden? Eller åtminstone kunna snabbspola när något tråkigt händer och spola tillbaka när någonting bra har hänt. Det skulle jag verkligen ha nytta av nu. Vad begär Gud av en liten ponke som vill spola fram tiden några få minuter så han kan se på ett nytt avsnitt av House? Är det möjligtvis djävulen jag ska vända mig till? Söker han själar att köpa så har han hittat en villig säljare utan att ens leta. Kan man göra en bättre affär? Jag säljer den till ett relativ billigt pris och jag begär inte mycket i gengäld. Är det någon som har ett finger med i spelet i helvetet så är jag mycket tacksam om du kunde förmedla informationen om affären till han som bor under oss alla med sina genomruttna hantlangare.

Jag var tidigare under kvällen ute på en promenad med hunden. Vi gick och drällde utan något precist mål, vi strövade så att säga omkring. Hunden drällde dock en aning mer än mig eftersom hon ville ner i diverse diken och lukta på andra hundars avföring eller själv tömma sig på mat som har blivit bearbetad av tarmarna eller vatten som en gång i tiden har släckt hennes törst.

  Jag satsade på en lätt och ledig så kallad outfit när jag var ute och drällde. Ett par beiga foppatofflor fick pryda fötterna. De är verkligen bra fotsvettsreducerare. Det är så luftigt och man känner hur vinden kittlar tårna medan man traskar omkring och har lagt på charmen för att börja jaga date till avslutningsbalen i trean, om två och ett halvt år. Det gäller att börja i tid, som en vis man en gång förklarade.  

I dag var det meningen att klassen skulle skriva ett engelskaprov, innehållandes över 260 glosor. Vissa hade övat och kunde orden som ett rinnande vatten, medan andra inte kunde ett enda ord och skulle ha blivit överraskade och överrumplade om ord och fraser som "Hello" och "My name is tha Ponk" skulle ha kommit på provet.

  När vi satt i engelskasalen och vår lärare gjorde det officiellt att provet har blivit flyttat till torsdag med anledningen att vår parallellklass var obotliga IG-barn och inte kunde någonting bröt spridda snyftningar och jubelrop ut i klassrummet. Jag stod för en liten del av snyftningarna eftersom det kommer bli som ansträngande att veta att jag har prov på fredag, inte har övat sedan i måndags och jag kommer få många långa mardrömmar om det. Bättre att få det överstökat medan man ändå har allting någorlunda färskt i huvudet. Hela påhittet är vansinnigt.

På söndagsmorgonen vaknade jag och gick raka vägen till toaletten för att slå en sjua. Mamma hade återigen fått ett telefonsamtal om att hundskrället hade synts till i byn bredvid. Det var det sjätte dagen sedan hennes flykt från hunddagiset. Jag skakade på huvudet och hade inga förhoppningar alls om att hon skulle vara kvar på det stället innan mamma hade hunnit sätta sig i bilen och köra dit. Till min stora förvåning så stod hunden mitt i samhället och tittade sig vilset omkring och såg ut att ha gett upp hoppet om att någonsin återse sin flock när mamma kom brummandes med bilen. Mammsen hoppade ur bilen och hunden kom som skjuten ur en kanon och var inte sen med att hoppa in i bilen. Hon hade magrat och blivit väldigt hängiven till oss. Hon vågar inte lämna oss utom synhåll med rädslan att bli lämnad ensam i skogen. 

Nu ligger hon vid min fotända och vräker sig.                                                                                                                                                                           

Ni kanske har upptäckt att jag har varit en inaktiv bloggare de senaste dygnen, och det beror helt och hållet på att denna gudsförgätna Internetsida håller på och fixa med sidan. Jag har alltså inte mig själv att skylla. Mitt hat till detta kommer att offentliggöras i ett snart kommande inlägg.

Det har varit lite segt att gå upp de två första dagarna efter påsklovet, det är säkert allt påskgodis och alla ägg som spelar ett spratt. Jag har inte försovit mig, men i går fick jag springa till bussen.

Dagen har varit väldigt trevlig, bortsett från att vi har haft en skoldag med sex smällfeta lektioner från tidig morgon till sen kväll. Rasterna har vi tillbringat sittandes på bänkar på skolgården eftersom det är ett väldigt skönt väder utomhus. Solen skiner och livet leker. Lärarna fick fånga in oss med lasson för att få oss att gå på deras lektioner, och det var inte lätt med tanke på att hela klassen, trettio elever, sprang runt som yra höns och glassade i solen.

Jag sitter nu, ätandes, och försöker smälta skoldagen och få det jag skulle ha lärt mig att smälta bort så jag kan fokusera på mina miljontals läxor och prov denna vecka. Sate.