Ponkebloggen

Tog en kvällspromenad med hunden i går. Gick på en grusväg som angränsar till baksidorna av en lång radda villor. Det duggregnade, och glaset på mina glasögon var täckt av små regndroppar. Det var kallt.

Jag gick förbi en trädgård där jag hörde en späd flickröst räkna. Hon började på ett, och fortsatte uppåt. En gammal morfar/farfar kom springandes med den som räknades syster hack i häl, och gömde sig bakom en buske, medan systern fortsatte jakten på ett bra gömställe. Jag och gubben nickade igenkännande åt varandra, men vi sa inget. Det var en tyst överenskommelse om att inte röja hans gömställe för flickan som skulle leta upp honom. För denna kurragömmalek var på allvar. Blodigt allvar.

Räknandet slutade, flickan ropade "Nu kommer jag!", och mannen kröp ihop så mycket som hans stela kropp tillät. Han ville bli hittad, för att göra flickan glad, men samtidigt ville han förbli gömd, och bevisa att de gamla takterna fortfarande sitter kvar. Att han inte har glömt hur man leker.

Jag tycker att den ryska landslagsmålvakten i fotboll Igor Akinfeev (bilden) verkar vara en man som står vid sitt ord. En fåordig, sammanbiten och allvarlig man. Igor följer bollen med blicken under hela matchen, och kan styra den dit han vill bara han stirrar och koncentrerar sig tillräckligt på uppgiften. Det är i själva verket han som ligger bakom Rysslands enorma framgång i EM. Det är inte bara alla hans räddningar då han slänger sig hämningslöst in i bollbanan som han själv påverkar, utan även alla mål som Rysslands utespelare placerar i motståndarlagets mål. Hans viljestyrka har tagit Ryssland till en bronsmatch i EM.

Igor Akinfeev står vi sin ena målstolpe. Han pekar åt en utespelare och säger "Ställ dig där och stå still så sköter jag resten.". Och sedan sköter han resten. Han tittar på motståndarspelarna med sin iskalla blick, som om han vilken sekund som helst kommer att ta upp ett handeldvapen ur ett hölster under sin tröja och börja skjuta vilt omkring sig. Desto närmare motståndarna kommer med bollen, desto mer förskräckta blir de. När de svingar benet som en pendel och ska skjuta bollen i mål så blir skottet endast en lös tåfjutt, och likt en fågelmamma som ruvar på sina ägg fångar Akinfeev bollen i sin trygga famn.

Igor Akinfeev är en X-men. En rysk X-men.   

Om ungefär fem minuter så kommer vårt hus vara fullt av åldringar och deras mellanstadiebarn. Och mitt i detta gytter av personer som är så mycket äldre och yngre än mig så jag inte kan dra nytta av deras närvaro befinner jag mig. Jag blir tvungen att sitta till bords med dessa individer med särdeles mystiska bakgrunder och föra små konversationer om allt och inget, strax efter att vi har sjungit för min far och bror. Detta ska alltså bli ett försenat födelsedagskalas för dessa två gossar.

De vuxna kommer att prata gamla barndomsminnen om hur hårda levnadsvillkor det var på Karl XII tid. De kommer att klaga över att agan illegaliserades, och visa varandra gamla krigsskador från kriget mot danskarna. "Här stack en danskjävel mig med en dolk", kommer någon att säga och ta av sig ringbrynjan han går klädd i och visa ett ärr strax över navel. "Äsch, det är väl inget", säger hans bordsgranne och slänger den medförda pluntan i väggen. Han drar upp sitt byxben, visar en benprotes och säger "Här blev jag skjuten av en kanon efter att ha varit i främre ledet under en stormning av en dansk borg. Jag fick men för livet".

Desto mer rusdrycker de häller i sina strupar desto vildare kommer de att bli. De kommer att hiva tombuteljer i golvet, äta upp all tårta och uppmana mig till att spränga Öresundsbron så vi slipper vara sammanlänkade med Danmark.

Oj, nu kommer de. Jag måste skynda mig att gå på toa och gömma undan mina värdesaker så att de inte blir uppätna av småbarnen.

Ha förtröstan, kära läsare. Jag ska anstränga mig till det yttersta för att publicera ett inlägg eller två i eftermiddag. Tiden tryter, och nu på morgonen får ni nöja er med denna rappakalja.

Jag hör av mig på detta sätt eftersom jag inte vill att ni ska tro att jag har gått ur tiden av för mycket fritid, typ. Jag är vid liv, även om jag kan verka en aning borta till sinnet. Men jag har inte stiftat bekantskap med någon illegal drog eller inandats för mycket helium, åh nej. Men jag misstänker att min egen kropp på ett makalöst sätt har lyckats frigöra någon form av knarkhormon, så jag på ett naturligt sätt lever i en värld full av rosa moln och elefanter som flyger genom att vifta med sina fladdriga öron.

Men snälla; tipsa inte polisen, så är ni jävligt snälla. Jag håller nämligen på att utvinna denna knarkhormon ur min kropp, så jag kan massproducera den och sälja den till er som vill leva i ett rus som aldrig tar slut. Men den blir sannerligen inte billig när jag annonserar ut den på blocket.se. Sannerligen inte...

När jag handlar mat brukar jag köra vagnen. Man känner sig som en tvättäkta husmoder som storhandlar inför en kalasmiddag hon ska tillaga. Jag går i affären och hummar, väger varorna i mina händer för att försöka utröna om den angivna vikten på paketen stämmer. Gör en egen kvalitetskontroll genom att vända och vrida på förpackningarna och granska dem med fruktansvärd precision. Granskap kritiskt allt som kommer i min väg. Tar ett smygbett på ett grönt äpple, lägger tillbaka det i disken efter att ha konstaterat att det var av god kvalitet. Om personalen kommer på mig urskuldar jag mig med att jag å Livsmedelverkets vägnar genomför en kvalitet- och hygienkontroll på utvalda livsmedelsbutiker utspridda över hela vårt rike. "Jasså", brukar de svara, "jag visste inte att Livsmedelverket var sådana klåpare.".

"Det kan jag tänka mig. Du arbetar ju trots allt på ICA" brukar jag svara, och sedan fortsätta min storhandling.

Efter en lång vandring mellan de olika prisnedsatta varorna och extraerbjudandena så är det bara betalningen som fattas för att storhandlingen ska bli komplett. Då är det bra att ha en förälder med sig, som kan betala för kalaset. Det hade inte husmoder Maria, anno 1879, när hon skulle handla inför ett kalas. Hon var tvungen att sälja sina avkommor till underpris för att få råd.

Ett försök att slippa snyta mig mitt i pågående förkylning.

I badrumsskåpet fanns det en pytteliten burk, som var märkt med en etikett som förklarade att burken innehåller Tigerbalsam. Jag grävde omkring med mitt finger i den beiga sörjan, mest för skojs skull, men tillslut fiskade jag upp en klump av tigerbalsamen. Jag smorde in balsamen omkring näsan, och kände snabbt vilken brännande effekt balsamen fick. Det var som om det pågick en dynamitprovsprängning i min näsa, och plötsligt var allt snor borta. Bortsprängt.

Men. När jag, utan att ha tvättat händerna efter användandet av tigerbalsamen, gnuggade mig i ögat kände jag samma dynamitkänsla som jag gjorde i näsan. Helvete, tänkte jag, nu ryker mina tårkanaler. Men det gjorde de tack och lov inte, men smällde, det gjorde det med all säkerhet.

I morse satte jag mig för första gången, i ett seriöst sammanhang, bakom ratten på en bil. Det är klart; när jag var mindre kunde det hända att jag satte mig i förarsätet på garageuppfarten och tutade rebelliskt så att alla grannar kliade sig i hårbottnen och undrade vad det var frågan om. Men i morse var det alltså blodigt allvar.

Pappa instruerade mig om grunderna inom bilkörning, och jag lyssnade och försökte lära mig. Lättade kopplingen med vänster fot samtidigt som jag gasade med höger. Det hände att motorn dog, men oftast kunde jag köra iväg som den vanaste chauffören, och ett par gånger startade jag till och med elegant.

"Är jag en noob?", frågade jag min far efter att ha backat utan att förstå backspeglarnas funktion.

"Ja, min son, du är en obönhörlig noob", fick jag som svar.

Det är fan så typiskt. När jag har blivit någorlunda frisk och känner mig redo att våldgästa mina vänner, så är de antingen helt försvunna, på arbetet, eller utan ork. Jag har duschat av mig all förkylningssvett, rakat bort förkylningsstubben och haft ambitiösa planer på att bädda sängen för deras skull. Men när jag kontaktar dem så inser jag att mina bestyr var i onödan.

Jag känner mig pigg, men med tanke på att jag var besatt av tanken att bädda min säng så är jag rädd att jag ändå är sjuk. Väldigt sjuk. Jag funderar på att ringa SOS alarm, för hur många friska tonåringar vet ens att bäddning och säng brukar figurera i samma sammanhang? Ingen jag känner, och ingen ni känner. Jag fruktar för mitt liv.

När jag är sjuk blir jag fräschheten personifierad. Jag använder samma underkläder dag efter dag, och jag duschar inte. Det kan tyckas vara sytligt, och det är det också. Men jag lider inte av det, min näsa är igentäppt av snor så jag känner inte av den vagt illaluktande doft som jag troligtvis sänder ut.  

Jag hoppas att jag snart blir frisk igen, för jag blir nästintill vansinnig av att sitta/ligga i min säng och ständigt bli uppmärksam på att min kropp känns helt slutkörd, som om jag har genomfört fem Iron Man-triathlon i sträck, utan att jag knappt har gjort något mer ansträngande än att lyfta ett finger. Jag svettas mer av mitt fingerlyftande än vad jag skulle ha gjort om jag hade sprungit tvärs igenom Saharaöknen en stekhet sommar.

P.S. Mina lakan är fräscha. D.S.

Det är i sådant här väder, när regnet öser ner från en dystert mörk himmel, som jag tackar en högre makt att jag inte levde för två tusen år sedan, då alla bodde i kojor med hål i taket. När det regnar katter och hundar, som engelsmännen skulle ha uttryckt sig, så är det ett alldeles perfekt tillfälle att trycka ner sig i tv-soffan och titta på en eller flera filmer, eller bädda ner sig i sängen och sträckläsa en bok. Det känns som om det kommer bli många sådana stunder den här sommaren... Jag hoppas dock att det inte regnar när jag ska sommarjobba, eftersom jag blir tvungen att cykla till arbetet eftersom det inte går några bussar dit. Jag vill inte cykla i regn. Jag hatar när kläderna klibbar sig fast vid kroppen på grund av väta.

Jag är lite urlakad i dag. En efterhängsen och irriterande förkylning vägrar släppa greppet om mig och håller sig kvar som en fästing gömd i en långhårig hunds vildvuxna päls. Jag har försökt att bli av med förkylningen genom att rusa som en vild tjur in i en solid betongvägg, men det hjälpte lika lite som när jag försökte gräva ut den ur näsan med hjälp av ett par kinesiska ätpinnar.

Jag ska troligtvis bara försöka ta det så lugnt som möjligt i dag, och försöka kurera mig i den mån det går. Bädda ner mig i min säng och sova och läsa. Jag ska göra det så innerligt och med hela mitt hjärta så att mina föräldrar tror att jag har blivit apatisk. Fast apati ska jag försöka undvika. Så gott det går.

Under gårdagens fotbollsmatch, som jag beskrev i föregående inlägg, så hördes då och då två expertkommentatorer prata mellan åskådarnas vrål och makabra sång. Jag ifrågasätter deras betydelse för fotbollsupplevelsen för oss tv-tittare. Varje gång en spelare får bollen så säger kommentatorerna spelarens namn helt likgiltigt, och vid ett briljant och långt pågående passningsspel blir det väldigt irriterande. Varje namn uttalas i samma röstläge och utan större entusiasm. Som om kommentatorn är uttråkad och koncentrerar sig mer på ett korsord han löser parallellt med det mekaniska kommenterandet. Fast det är väl vad kommentatorerna är, uttråkade. De har väl bevittnat så många fotbollsmatcher att deras sanna fotbollsentusiasm har runnit ut i sanden.  

Fotbollsmatchen mellan Sverige och Ryssland i går skulle ha blivit en enkel transportsträcka till kvartsfinalen, om man hade lyssnat på de så kallade experterna inom området. Det finns bara en sak att säga angående den otvivelaktiga förlusten: Sverige blev så jävla ägda. De blågula spelarna trippade omkring som om de vore ett gäng fyrtioåriga kvinnor på världspremiären av Sex and the City, medan ryssarna rusade fram som brunstiga tjurar och mosade allt motstånd i sin väg.

Jag ska isolera mig från utländsk kontakt tills denna match är glömd, eftersom jag annars kommer bli hånad och utskrattad så till den grad att jag får för mig att bomba det internationella fotbollsförbundets huvudsäte för att se till att fotboll aldrig mer spelas på vår planet. Den enda kontakt med fotbollen våra avkommor kommer att ha blir när de läser om den i sina historieböcker i skolan.

Överallt i Grekland ser man högar av sopor, skräp och bråte. Det ser ut som ett ghettosamhälle stundom. När man promenerar nyduschad och finklädd på väg till en exklusiv restaurang kan det hända att man snubblar över en halv trädgårdsstol som ligger och skräpar på trottoaren mitt inne i centrum. Om man inte är uppmärksam riskerar man att bli påkörd av en pick-up med en stor fet grekisk släkt på flaket, men hur mycket man än anstränger sig och vill så urskönjer man inte färgen på fordonet eftersom ett gröttjockt lager av damm ligger klistrat på lacken.

I byn där jag bor (i Sverige, alltså) finns det en soptipp där invånarna slänger allt som behövs slängas och lite till. Skräp ligger slängt utanför de överfulla sopptunnorna. En ICA-kasse med använda blöjor står alldeles synlig, och sprider, liksom allt annat skräp, en fruktansvärd odör som får vilket träskmonster som helst att rynka på pannan och hålla för näsan.

Jag blev överraskad när jag upptäckte att nästan varenda greks bakgård är en exakt kopia av soptippen i min hemby. Fylld av skräp, men med ett och annat fruktträd som motverkar en liten del av den vidriga lukten. En gammal gubbe, som plockad från ett yoghurtpaket, sitter på en sliten vit trädgårdsmöbel och bligar på alla turister som glada i hågen går förbi på trottoaren utanför. Vad fan ska ni här och göra, turistjävlar, tänker han och hytter tafatt med en knuten näve.

Men det finns ett undantag mitt i gyttret av använda toalettborstar och små barbiedockor: toaletterna. De glänser och luktar daggdränkt sommarmorgon. Jag har aldrig varit på en herrtoalett utan urin på varken ringen eller golvet, och jag trodde inte att det skulle finnas sådana i Grekland heller. Men jag hade fel. Så fel... Varenda gång någon har varit på toaletten och gjort sina behov så rycker Greklands städelit in på toaletten likt en synkroniserad insatsstyrka och rengör varje liten vrå och lämnar inte ett enda skrymsle åt slumpen. De har en högre konsumtion av bakteriedödande medel än vad amerikanska barn konsumerar McDonaldsmat. De doppar sina städmoppar i en hink med bakteriedödande medel, uppskattningsvis, var sjätte sekund.  

Städerskorna har ett mantra som de mumlar var och en för sig, men ändå samtidigt, som om de var homogena, utan att veta om det. Mantrat uttalas på ett språk jag inte behärskar, så jag uppfattar det inte som annat än ett vagt mummel. De rengör, och mumlar. Mumlar och rengör.

Över lag så är Grekland ett trevligt land, och Kefalonien är en trevlig liten ö.

I dag, mina vänner, kommer jag att träda in i ett flygplan som förhoppningsvis inte tappar vingarna i luften eller klyvs på mitten under starten. Om flygplanet inte tvingas nödlanda så kommer jag och min familj att landa på den grekiska ön Kefalonia i kväll klockan nio. Där ska vi leva livet i en vecka, för att sedan lägga våra liv i en, troligtvis, alkoholiserad pilots händer igen.

Jag har ingen aning om vad som finns att göra på Kefalonia, men att sola och bada kommer vi utan tvekan att göra. Pappa är besatt av tanken att fika samma café som Bruce Springsteen fikade på när han befann sig på ön.

Att åka på semester till varmare breddgrader just i dag visade sig vara ett utmärkt drag, eftersom det blåser och är kallt hemma i Sverige. När jag kommer hem kommer alla mina kompisar vara likbleka efter för många sömnlösa och datorspelsfyllda nätter på grund av det dåliga vädret, medan jag kommer att vara brun som en pepparkaka och full av energi efter otaliga timmars extra sömn vid poolen.

Nu måste jag nog packa det sista så jag orsakar att familjen missar flygplanet. Det vore pinsamt.

Jag och en vän har bestämt oss för att ta tag i träningen nu under sommarlovet. Vi ska höja vår fysiska status till den grad att vår idrottslärare häpnar när han ser hur biffiga vi har blivit och hur snabbt vi kan springa. Om han tappar hakan och säger "Det var det coolaste jag har sett på hela veckan!" så har vi nått vårt mål.

Jag ringde den här vännen i går med förfrågan om en liten springtur, men han ville inte följa med så jag var tvungen att motionera ensam. Jag sprang på en helt öde grusväg. Det växte gräs i mitten av vägen, och träden stod tätt omkring den. Det var en vacker solnedgång, och fåglar hördes kvittra. I min framfart skrämde jag upp några små sparvar, eller vilket fågelslag det nu kan ha varit, som satt på vägen och flög sin väg när jag kom. Några sekunder efter småfåglarnas flykt så hörde jag hur det prasslade till precis bredvid mig. En stor fågel snuddade mitt ben med sin vänstra vingspets, och flög sedan in i skogen. Det kom som en rejäl överraskning, och jag kände hur mitt hjärta slog lika fort som Mikael Schumacher kör sin Formel-1-bil. Jag stannade, och tittade på fågeln som satt uppflugen på en tallgren några meter bort. Jag konstaterade tack vare dess klumpiga flygande att fågeln i fråga var en tjäder, och inte en falk eller uggla som jag trodde när jag först såg den i ögonvrån.

Jag mötte fågelns blick, som för att säga att ingen muckar med mig ostraffad. "Din lilla domherre", väste jag hotfullt mot tjädern. Jag såg hur ilskan började koka under den fjäderbeklädda huden. Bättre fly än illa fäkta, tänkte jag samtidigt som jag retirerade.

Men fågeln gav inte upp. Efter ett par löpsteg såg jag i ögonvrån hur ett stort föremål som jag snabbt identifierade som den sinnessjuka tjädern komma flygande med full fart med siktet inställt på mig. Jag ökade snabbt intensiteten på min löpning till max, och lyckades med nöd och näppe undfly fågelns dödsdömda attack.

Hela dagen har jag befunnit mig på ett ålderdomshem tillsammans med flertalet jämnåriga individer. Syftet med vår närvaro där var att vi skulle lära oss hur man kör rullstol och rollator samt få kännedom om viktiga saker som man behöver veta när man ska, som vi, arbeta inom äldreomsorgen i sommar.

Till en början var det relativt roligt. Vi körde omkring varandra i rullstolar och försökte undvika att krocka med varandra och köra ner i diket eller in i en vägg. Ett mirakel skedde, så ingen for illa ut. Men vi hade inga förhoppningar på att det skulle gå lika skadefritt till när vi skulle leda varandra med ögonbindel och rollator genom en djungel av likasinnade blindstyren på en gropig gräsplätt. Man kände sig faktiskt som en skräplig åldring när en ögonbindel bands för ens ögon så synen togs ifrån en, och med en rollator framför sig. All tillit låg hos ens uppassare, som var tvungen att leda personen med rollatorn lika säkert som Mikael Schumacher kör sin Formel-1-bil. Inga skador, inte ens en enda frontalkrock.

Efter att vi hade lekt klart med föflyttningshjälpmedlen så blev det allvar. Vi trängdes in i ett skållhett rum, med tusen stolar, några bord och en fruktkorg som utnyttjades flitigt för att hålla blodsockret över slummernivån när en tråkig tant pratade både om tråkiga saker, tyst, länge och på finska. Efter ytterliggare några föreläsare tilldelades vi en timmes lång matrast, utan att bli serverade någon mat. Då följde jag med en flicka och hennes kompis hem till henne, och dinerade där. Men det blev ingen vanlig mat, åh nej. Denna lilla flicka är nämligen vegetarian, och stekte vegetariska köttbullar till pastan vi åt. Den var en kulinarisk upplevelse utöver det vanliga. Mitt skarpa smaksinne gav dessa vegetariska bollar tre poäng av fem möjliga.

Jag, min vän och min nyfunna vän rusade som om vi vore jagade av tjurar tillbaka till ålderdomshemmet och kom precis i tid för att lyssna på fler föreläsare som berättade hur man trär på blöjor på gamlingar och hur man hanterar ett dödsfall. Efter att alla som lät sig bli förelästa hade förlorat sin egen vikt i vätska på grund av den olidliga hettan så tilläts vi gå hem och dricka.

Jag tillbringade lite kvalitativ tid vid datorn när telefonen ringde klockan halv nio, på kvällen. Jaha, tänkte jag, ingen rast och ingen ro. I den andra luren hörde jag en väns välbekanta stämma som undrade om jag ville följa med och bada. Jag tittade ut. Det var inte soligt, och det blåste. Men med all råg i min rygg så godtog jag erbjudandet och satte mig på cykeln, mötte upp min kamrat och trampade vidare till sjön. Väl där stod det fyra personer bredvid en gul-svart taxi och rökte cigaretter och drack öl. De var nog inhyrda statister som agerade så i avskräckande syfte för oss ungdomar.

Jag och min vän kände försiktigt på vattentemperaturen. "Jädrar vad varmt!", sa min vän. "Jädrar vad kallt!", kontrade jag. Vi ställde oss på bryggan och tittade förskräckt på det mörka vattnet. Våra blickar möttes. Vi visste att vi tänkte samma sak. Tänk om det kommer ett sjömonster. När min vän hade hoppat i vattnet och varken blivit uppäten eller ihjälfrusen så vågade jag göra honom sällskap. Man står alltid sig själv närmast, som en vis man en gång sa.

Under sommarlovet ska jag ta igen all sömn jag förlorat under det senaste skolåret. Jag ska sova som en klubbad säl så jag är redo att börja tvåan utan att sova på lektionerna. Det skulle med all säkerhet ha medfört negativa biverkningar i betygen, både för mig och för mina bordskamrater. Jag brukar nämligen prata och gå i sömnen, och då vet man aldrig vad jag kan hitta på. Jag kanske äter upp pennorna för dem som är flitiga och arbetar, eller dunkar huvudet i bordet så hårt att golvet går sönder. Man vet aldrig. Det är farligt att vara i min närhet när jag sover, det kan jag garantera. Fråga bara de som vet... Fråga de som har blivit bitna av mina vampyrtänder. Fråga dem och få reda på vad de tycker. Du känner igen dem genom två lika stora bitmärken på den högra sidan av halsen, precis vid halspulsådern, och de är även en aning bleka på grund av blodförlust.

Jag är en vampyr som bits när jag sover.

Pappa har gett mig en uppgift. Innan familjen på tisdag åker till Grekland så ska jag ha städat inte bara mitt rum utan också flertalet andra. Det är med bävan jag i dag ska ta mig an uppgiften som om jag vore en hemmafru med städmani. Jag ska damma bort vartenda dammkorn och dammsuga alla små skrymslen och vrån i jakt på allt skräp som ligger gömt i mörkret. Orenhet ska bli så sällsynt i mitt hus att det blir fridlyst.

Jag funderar även på att ta tag i sängbäddandet en gång för alla. Jag brukar aldrig bädda sängen, men efter närmare eftertanke så vore det kanske ett trevligt tillskott i mitt nystädade rum. Fast kvalster trivs bättre i bäddade sängar än i obäddade, och det är en negativ effekt som måste tas med i beräkningarna. De små kvalstren älskar den värme som alstras under ett gosigt täcke en varm sommardag. De tror att de har nått Nirvana när jag ska sova och de får kalasa på min kropp.

Den första dagen på sommarlovet tillbringades traditionsenligt till största delen på altanen, i en solstol och med ögonen djupt nersjunkna i en bok. Kontrasten mellan en stressig skolvecka och en lat sommardag har aldrig varit större. Det är för att förbereda mig inför all lathet som under sommarlovet kommer att ge sig till känna som jag inleder sommarlovet på detta vis. För att kroppen ska få en känsla av hur lugnt man egentligen kan leva ett liv. Jag börjar redan nu att toppa formen inför min pension. Efter ett långt yrkesliv ska jag kunna lata mig dagarna i ända och skatta mig lycklig som övade på att vara pensionär en gång om året så jag slapp dö av chock när jag verkligen stod öga mot öga med den riktiga latheten.  

I går var det skolavslutning. Jag bestämde mig för att vara extra stilig och ta på mig skjorta och kavaj, men på grund av sommarhettan så använde jag vita shorts i stället för långbyxor. Det blev en outtalad succé som med hjälp av ett par pilotsolglasögon kommer att bäras av hela den svenska kändiseliten i sommar.

Först träffades klassen i ett klassrum för sista gången denna termin. Vi åt glass och jordgubbar. Det var gott. Jag sölade inte, för en gång skull.  Efter att vi hade myst färdigt där så traskade vi till en stor idrottshall där alla elever i skolan befann sig. Det delades ut stipendier och sånger sjöngs. När denna trevliga tillställning var över så tittade jag och mina vänner på när alla som tog studenten skuttade omkring som yra höns på sina lastbilsflak och sjöng kampsånger. Vi stod där och ojade oss över att det var två hela år fyllda med plugg för vår del innan vi får ta studenten.

I går var det en lektionsfri dag i skolan. Då passade jag och några vänner på att ta tåget till Götebörrrrrrrrrg och leva livet på Liseberg. Jag är en åkmes, medan mina vänner utan tvekan sätter sig i en rostig maskin som när som helst kommer att falla ihop. Men eftersom jag skulle ha haft en väldigt tråkig dag om jag skulle ha väntat på dem titt som tätt så följde jag med dem när de åkte alla helvetesattraktioner.

Mina vänner tyckte att det var trevligt att påpeka hur osäkert allt var. Vi satt jättehögt ovanför marken och dinglade med benen i en åkattraktion som släpper ner en så man faller helt fritt, och sedan bromsar upp sitsarna precis innan man slår i backen. Killen på min högra sida sa "Oj, Adam. En skruv är lös bakom ditt säte.". Snubben som satt till vänster om mig förklarade att bromsklossen inte är pålitlig och aldrig kontrolleras. Det stärkte mig verkligen inför det fria fallet som komma skulle.

Träberg-och-dalbanan Balder inleds med en lång uppförsbacke. Min åkkamrat bad mig titta bakåt när vi var en bra bit upp i den. Jag gjorde så. Sedan berättade han att kedjan som hjälper till att skjutsa tåget upp och ser till så att det inte åker bakåt är väldigt ohållbar. Han hade en lång utläggning om vilka förödande konsekvenser kedjans kollaps skulle få, samtidigt som jag blev vitare och vitare i ansiktet. Jag såg ett belåtet leende på hans läppar när backen närmade sitt slut. De gillar att skrämma mig. De är lömska, mina kamrater.   

När solen stod mitt på himmelen hade jag en inställd musiklektion, så jag och några kompisar begav oss till staden för att ha något att göra. Vi åkte upp för rulltrappan till Intersport, och när vi gick förbi en hylla med tofflor blev jag påmind om att jag är i stort behov av nya skodon. Jag studerade de olika tofflorna med en fanatisk innerlighet. Mina kompisar gav mig råd och kom med synpunkter. De olika tofflorna vägdes i mina händer. Jag jämförde deras vikter, mjukhet och böjlighet. Allt för att lägga vantarna på ett par så slitstarka tofflor som möjligt. Jag föll tillslut för ett par röda flippflopp-tofflor med vita hjärtan på.  Men eftersom att mina shorts bara hade bakfickor så låg min plånbok i mitt skåp för att inte bli sutten på, så de 250 kr som var tvungna att snabbt hostas upp låg långt borta. Men efter att en villig kamrat lade ut pengarna åt mig så köpte vi varsin mjukglass som vi satt och slickade på under svenskalektionen då vi tittade på film.

Och bara så ni vet; man kan få fotsvett även i tofflor.

Denna måndag var den sista måndagen innan skolan slutar och sommarlovet tar vid. Den sista veckan innan sommarlovet är seriösa lektioner nästan bannlysta. Det är endast de mest gedigna och mest härdade lärare som envisas med att placera redovisningar och annat skolarbete den sista då. De andra lärarnas lektioner är inställda eller fulla med lek och smek. Man kan dansa rumba på katedern och slänga sig emellan lamporna som hänger i taket likt Tarzan som är på jakt efter sin Jane utan att lärarna ens höjer ögonbrynen och ger en en knäpp på näsan. Det är frihet på hög nivå. Om skolan vore så här året om så skulle jag inte ha klagat. Jag ska nog bli skolminister och införa nya skolstadgar (hur fasen böjer man det ordet?) som säger att hela skolåret ska vara som en enda lång avslutningsvecka. Intelligensnivån i landet hade säkerligen sjunkigt drastiskt, men ett vi kan ju alltid hyra in några välutbildade belgare som höjer vår medelintelligens. Jag kommer nog att bli en framgångsrik politiker. Synd att inte minderåriga får rösta, för då vore jag vald till statsminister på bara några sekunder.

Det är så olidligt varmt att svetten rinner som vattenfall från kroppen. Så mycket kroppsvätska som jag har förlorat genom svettning i dag har inte ens lämnat min kropp som urin under en veckas tidsperiod. Ett svalkande bad i en sjö mitt ute i en skog satt lika fint som ett bastubad under vintern. Jag tror att sjövattnet blev lika salt som havsvatten när jag och mina kompisar plaskade omkring där med våra svettiga kroppar (svett innehåller salt). Snart myllrar det av korallrev och hajar i den sjön, och kanske en och annan blåval.