Ponkebloggen

Det är fan så typiskt. När jag har blivit någorlunda frisk och känner mig redo att våldgästa mina vänner, så är de antingen helt försvunna, på arbetet, eller utan ork. Jag har duschat av mig all förkylningssvett, rakat bort förkylningsstubben och haft ambitiösa planer på att bädda sängen för deras skull. Men när jag kontaktar dem så inser jag att mina bestyr var i onödan.

Jag känner mig pigg, men med tanke på att jag var besatt av tanken att bädda min säng så är jag rädd att jag ändå är sjuk. Väldigt sjuk. Jag funderar på att ringa SOS alarm, för hur många friska tonåringar vet ens att bäddning och säng brukar figurera i samma sammanhang? Ingen jag känner, och ingen ni känner. Jag fruktar för mitt liv.