Så handlar jag
När jag handlar mat brukar jag köra vagnen. Man känner sig som en tvättäkta husmoder som storhandlar inför en kalasmiddag hon ska tillaga. Jag går i affären och hummar, väger varorna i mina händer för att försöka utröna om den angivna vikten på paketen stämmer. Gör en egen kvalitetskontroll genom att vända och vrida på förpackningarna och granska dem med fruktansvärd precision. Granskap kritiskt allt som kommer i min väg. Tar ett smygbett på ett grönt äpple, lägger tillbaka det i disken efter att ha konstaterat att det var av god kvalitet. Om personalen kommer på mig urskuldar jag mig med att jag å Livsmedelverkets vägnar genomför en kvalitet- och hygienkontroll på utvalda livsmedelsbutiker utspridda över hela vårt rike. "Jasså", brukar de svara, "jag visste inte att Livsmedelverket var sådana klåpare.".
"Det kan jag tänka mig. Du arbetar ju trots allt på ICA" brukar jag svara, och sedan fortsätta min storhandling.
Efter en lång vandring mellan de olika prisnedsatta varorna och extraerbjudandena så är det bara betalningen som fattas för att storhandlingen ska bli komplett. Då är det bra att ha en förälder med sig, som kan betala för kalaset. Det hade inte husmoder Maria, anno 1879, när hon skulle handla inför ett kalas. Hon var tvungen att sälja sina avkommor till underpris för att få råd.
