Liseberg
I går var det en lektionsfri dag i skolan. Då passade jag och några vänner på att ta tåget till Götebörrrrrrrrrg och leva livet på Liseberg. Jag är en åkmes, medan mina vänner utan tvekan sätter sig i en rostig maskin som när som helst kommer att falla ihop. Men eftersom jag skulle ha haft en väldigt tråkig dag om jag skulle ha väntat på dem titt som tätt så följde jag med dem när de åkte alla helvetesattraktioner.
Mina vänner tyckte att det var trevligt att påpeka hur osäkert allt var. Vi satt jättehögt ovanför marken och dinglade med benen i en åkattraktion som släpper ner en så man faller helt fritt, och sedan bromsar upp sitsarna precis innan man slår i backen. Killen på min högra sida sa "Oj, Adam. En skruv är lös bakom ditt säte.". Snubben som satt till vänster om mig förklarade att bromsklossen inte är pålitlig och aldrig kontrolleras. Det stärkte mig verkligen inför det fria fallet som komma skulle.
Träberg-och-dalbanan Balder inleds med en lång uppförsbacke. Min åkkamrat bad mig titta bakåt när vi var en bra bit upp i den. Jag gjorde så. Sedan berättade han att kedjan som hjälper till att skjutsa tåget upp och ser till så att det inte åker bakåt är väldigt ohållbar. Han hade en lång utläggning om vilka förödande konsekvenser kedjans kollaps skulle få, samtidigt som jag blev vitare och vitare i ansiktet. Jag såg ett belåtet leende på hans läppar när backen närmade sitt slut. De gillar att skrämma mig. De är lömska, mina kamrater.
