Ponkebloggen

Jag och en vän har bestämt oss för att ta tag i träningen nu under sommarlovet. Vi ska höja vår fysiska status till den grad att vår idrottslärare häpnar när han ser hur biffiga vi har blivit och hur snabbt vi kan springa. Om han tappar hakan och säger "Det var det coolaste jag har sett på hela veckan!" så har vi nått vårt mål.

Jag ringde den här vännen i går med förfrågan om en liten springtur, men han ville inte följa med så jag var tvungen att motionera ensam. Jag sprang på en helt öde grusväg. Det växte gräs i mitten av vägen, och träden stod tätt omkring den. Det var en vacker solnedgång, och fåglar hördes kvittra. I min framfart skrämde jag upp några små sparvar, eller vilket fågelslag det nu kan ha varit, som satt på vägen och flög sin väg när jag kom. Några sekunder efter småfåglarnas flykt så hörde jag hur det prasslade till precis bredvid mig. En stor fågel snuddade mitt ben med sin vänstra vingspets, och flög sedan in i skogen. Det kom som en rejäl överraskning, och jag kände hur mitt hjärta slog lika fort som Mikael Schumacher kör sin Formel-1-bil. Jag stannade, och tittade på fågeln som satt uppflugen på en tallgren några meter bort. Jag konstaterade tack vare dess klumpiga flygande att fågeln i fråga var en tjäder, och inte en falk eller uggla som jag trodde när jag först såg den i ögonvrån.

Jag mötte fågelns blick, som för att säga att ingen muckar med mig ostraffad. "Din lilla domherre", väste jag hotfullt mot tjädern. Jag såg hur ilskan började koka under den fjäderbeklädda huden. Bättre fly än illa fäkta, tänkte jag samtidigt som jag retirerade.

Men fågeln gav inte upp. Efter ett par löpsteg såg jag i ögonvrån hur ett stort föremål som jag snabbt identifierade som den sinnessjuka tjädern komma flygande med full fart med siktet inställt på mig. Jag ökade snabbt intensiteten på min löpning till max, och lyckades med nöd och näppe undfly fågelns dödsdömda attack.