Ponkebloggen

I går kväll, strax efter kvällsmaten, stod jag och spände mina olidliga muskler framför min familjs ögon, som lös av avund och förtjusning, men även av rädsla för vad jag skulle kunna använda dem till. Min mamma sa att jag var klen och att jag skulle förlora överlägset mot henne i en armbrytning, man mot kvinna, 16 år mot 46 år. Jag gick med råg i ryggen till stolen som var placerad framför henne och sträckte fram handen, hon greppade den och vi försökte bryta varandras armar. Det tog lång tid innan tävlingen avgjordes, men till slut vann jag. Då ville min lillebror försöka vinna över mig i armbrytning, men han lyckades givetvis inte, även om det var nära. Efter den andra segern så tog pappa ifrån mig stoltheten och vann över mig.

I förmiddags, i skolan, frågade jag mina vänner vem de trodde hade vunnit över min mamma och bror i armbrytning i går kväll. Jag placerade min högra hand i armbrytarställning för att förstärka intrycket om att det var jag, men de förstörde min vinnarglädje genom att svara "din pappa". Men vi skrattade ändå.