Hundskrälle
På söndagsmorgonen vaknade jag och gick raka vägen till toaletten för att slå en sjua. Mamma hade återigen fått ett telefonsamtal om att hundskrället hade synts till i byn bredvid. Det var det sjätte dagen sedan hennes flykt från hunddagiset. Jag skakade på huvudet och hade inga förhoppningar alls om att hon skulle vara kvar på det stället innan mamma hade hunnit sätta sig i bilen och köra dit. Till min stora förvåning så stod hunden mitt i samhället och tittade sig vilset omkring och såg ut att ha gett upp hoppet om att någonsin återse sin flock när mamma kom brummandes med bilen. Mammsen hoppade ur bilen och hunden kom som skjuten ur en kanon och var inte sen med att hoppa in i bilen. Hon hade magrat och blivit väldigt hängiven till oss. Hon vågar inte lämna oss utom synhåll med rädslan att bli lämnad ensam i skogen.
Nu ligger hon vid min fotända och vräker sig.
