Ponkebloggen

En uteslutande majoritet av de åldringar som bor på det ålderdomshem jag agerar passungdom på har en extremt dålig hörsel. För att göra sig hörd måste man höja rösten högt över normal samtalston - men ändå är det inte säkert att man gör sig förstådd. Efter att ha pratat några timmar i detta förhöjda tonläge reflekterar jag inte längre över att jag pratar högt, det går automatiskt. När jag då skall beställa mat i matsalen eller prata med någon jämnårig med en normalt fungerande hörsel glömmer jag att växla bort mitt högljudda tonfall och prata i normal samtalston. Följden blir att min mun är en ständig mistlur som tror att alla hör som gamla tanter och gubbar.