Mina fysikaliska framsteg
När jag kommer hem från skolan försöker jag alltid finna bortförklaringar till att plugga. Först sätter jag mig med en bok i handen och lite mat framför mig som jag förtär samtidigt som jag läser. När jag har ätit klart läser jag lite till för att få mindre tid över till studerandet, och sedan sätter jag mig datorn och gör nödvändiga och inte lika nödvändiga saker. När jag inte kan finna något mer att göra där så tar jag mig själv i nackskinnet och drar mig själv till mina skolböcker och tvingar mig själv att lära mig vad som står. Det är oftast så otroligt tråkigt att jag kreverar. Jag ramlar av stolen jag satt på och ligger och sprattlar på golvet som en förlamad person inte gör. Jag ligger där och ser allt utan klok ut, och när min fysiskt svaga kropp blir trött ligger jag i stället helt still och funderar på hur hög temperaturen i Atlanten skulle ha blivit om man stoppade ner solen där. Det brukar sluta med att jag kommer på mig själv med att sitta och räkna på det, och ibland känner jag att jag är lösningen nära. Jag kommer så småningom få en fysikalisk lag döpt efter mig; Ponkens sol-vatten-lag. Einstein kan slänga sig i väggen, för jag ska även motbevisa hans relativitetsteori när jag har fått lite skinn på näsan och en hel armé av starka livvakter som kan skydda mig från missnöjda fysiker som motsäger sig min teori och förklarar mig skyldig till förtal.
