Ponkebloggen

Jag rymde från jobbet i går, eftersom jag hade en tid hos öronläkaren. Mitt vänstra öra, som det har runnit var ur under några dagars tid, visade sig vara infekterat. Läkaren skrev ett digitalt recept på örondroppar som ska döda bakterierna i mitt öra till mig.

Jag gick ner till apoteket och tog en nummerlapp. Mamma strövade omkring i affären och tittade på ansiktskrämer, eller något liknande, medan jag satt på en stol och väntade. När det blev min tur att bli betjänad satte jag mig på en stol framför luckan där man hämtar ut mediciner, angav mitt namn och personnummer samt berättade vad jag var ute efter. Tjänstekvinnan hummade lite, blängde på mig och frågade om jag hade legitimation. "Nej", klargjorde jag. "Du är inte myndig?", frågade hon. "Nej, precis". Hon tittade på sin datorskärm och såg fundersam ut. Hon suckade, och sade att för att hämta ut mina örondroppar var jag tvungen att låta någon vuxen bekräfta att jag var den jag utgav mig för att vara. Jag tittade på henne, granskade henne. Försökte förstå vad som rörde sig i hennes huvud. Vad tror hon att jag ska göra med mina örondroppar? Sälja dem illegalt på blocket.se? Tömma tuben i en spruta och injicera i mina artärer? Få mig ett skönt rus av örondroppar.

Jag sa "Jaha, jag kan hämta min mamma..." Jag ställde mig upp och spanade ut över apoteket. Hittade henne, och några meter ifrån henne sade jag högt, tillräckligt högt för att apotekskvinnan skulle höra det så att hon skulle höra hur löjligt denna legitimationsgrej var, "Mamma, du måste komma och bekräfta min identitet!"

Hon kom, bekräftade min identitet, och gick.