Jag är klen
När en sjuttonårig pojke förlorar en armbrytning mot en ett år äldre flicka bör den sjuttonåriga pojken rannsaka sig själv. Granska sina vanor. Förbanna sina gener.
Denna pojke, som för övrigt är jag, måste förstå att styrketräning är det enda sättet att få bukt på den obönhörliga klenhet jag besitter. Men jag vill inte förstå, jag vägrar förstå. Jag brukar tittar på min kropp och inse att jag är ett vandrande segel, men övertygar ändå mig själv om att i min späda kropp döljer sig fruktansvärda krafter. Krafter som skall motverka förluster mot flickor i armbrytningar.
Men när mina krafter svek mig i dag, som så många gånger förr, förstod jag att jag inte kan fortsätta vara så svag som jag är. Måste sannerligen göra något mot min vekhet, och denna gång skall jag verkligen försätta mina planer på styrketräning i verket, och inte vifta bort dem som förr.
Jag skall i alla fall börja göra armhävningar efter att jag har tränat löpning. Fast problemet är att jag sällan snörar på mig pappas löparskor - har tappat bort mina egna - och springer. Därför är det numera prioritet numer ett; att börja träna löpning. Sedan göra armhävningar. Lär bli sjukt stark.
