Ponkebloggen

Sista lektionen för dagen, retorik, slutade 15:30 i en sal högst upp i ett hus med fem våningar. 15:32 avgår min buss från busshållplatsen strax intill skolan. Jag insåg snabbt att jag inte skulle hinna, så jag traskade de tio trapporna ner från våning fem i lugn och ro med en vän. Vi gick över skolgården och hon retade mig för att jag var tvungen att vänta till klockan halv fem innan nästa buss kunde ta mig hem. Jag fnös föraktfullt och förklarade att tålamod är en dygd, medan vi gick till våra skåp. Tog min jacka och mina läxböcker, tog farväl av min vän och såg i trapphusets fönster att min buss stod vid hållplatsen. Började springa nedför trapporna. Tog två steg i taget, med fara för mitt eget och andras liv. Mötte två andra kompisar, och de skrek i kör: ”Spring Adis!”. Och som jag sprang. Men när jag – utan skrubbsår på knäna – öppnade dörren ut från skolan såg jag bussen försvinna bort från hållplatsen tjugo meter bort. Sänkte blicken, och lufsade moloket till hållplatsen där jag inledde min väntan. Mötte de tre vännerna som jag skrev om tidigare i texten, och de förklarade för mig att jag borde flytta bort från den lilla by jag bor i, innan de bordade någon jävla skitbuss som avgår var tionde minut. Jag väntade, och en gammal klasskamrat som skulle åka med samma buss som mig slog sig ned på bänken bredvid mig och vi led tillsammans.