Sprang
Jag är trött. Det känns som om det hänger tvåkilosvikter i mina ögonlock, och mina ben orkar knappt bära mig. Jag vaggar omkring som en oljedränkt pingvin, för jag är så stel och trött i benen. Sprang nämligen ett konditionstest på idrotten i går. Hann strax över åtta kilometer på fyrtio minuter, och det är jag nöjd med eftersom jag aldrig tränar och precis har blivit frisk från en öroninflammation.
Jag sprang som en jädra stolle. De flesta sprang före mig i starten, men efter ett varv hade de flesta kommit underfund med att de öppnade för hårt, och var tillryggalagda långt bakom mig. Redan nu kände jag att mina ben hade varit fräschare. Det kändes som att mina ben hade blivit ersatta av två stora trädstammar som jag var tvungen att släpa omkring på.
"Hur känns det, Adam?", skrek min idrottslärare till mig efter första varvet. Jag gjorde ett tummen-upp-tecken. "Glöm inte att andas", påminde han mig. Jag fortsatte att springa. Jag ville hinna ikapp och förbi en vän som redan var ett par hundra meter före mig, men jag lyckades aldrig. Han kommer att erinra mig om att han hann några hundra meter längre än mig på detta konditionstest ända till nästa. Och till dess skall jag träna. Köpa mig ett par bra dojor och bege mig ut i skog och mark och förbättra min kondition.
I vår satsar jag att hinna över en mil. Det kanske är ett realistiskt mål. Kanske inte. Men jag har de genetiska förutsättningarna på min sida; jag är en tanig och envis stolle. Det kan gå.
Nu skall jag äta pizza.
