Ponkebloggen

I går var det vårmarknad här i staden, och jag och en vän var inte de som stannade hemma. Han tog på sig sin Auto Cooling Systemjacka, och jag tog på mig min vanliga jacka, och sedan var vi på bussen som tog oss till marknaden. Det var en hel drös med stånd där det såldes mestadels onödigt krimskrams, men det fanns även många bra att ha-saker, till exempel godis. Vi tog en fika på ett fik som låg i en mystisk gränd, men till vår stora förvåning var det inga motorcykelknuttar eller mördare som var där, bara en massa fina tjejer.

  Marknaden tog slut, och alla stånd blev nerplockade. Jag och min kompis kunde dock inte ta oss hem, utan vi fick vackert vänta till vår buss kom. Det åker väldigt få bussar till vår by, speciellt på helgerna.

Nu under förmiddagen har jag gjort en av de två naturkunskapsuppgifterna som min lärarinna gav mig i måndags och som förhoppningsvis tar mig till det högsta betyget som finns! Uppgiften jag gjorde handlade om vad som händer med minkarna och den ekologiska balansen när de släpps fria från minkfarmar. Jag är nöjd med diskussionen jag åstadkom, men när pappa sa att minkarna äter höns fick jag mig en tankeställare. Jag kom på att minkarna är ett hot mot det svenska påskfirandet eftersom de äter upp hönor och kycklingar, och således blir det mindre ägg gjorda och äggätandet under påsken blir lidande! Jag tror därför att de olika religiösa organisationerna har ett dolt intresse av att minimera antalet minkar som lever utanför fångenskap. Det finns säkert ett samband mellan Jehovas vittnen och Djurens befrielsefront. Jag vågar till och med gå så långt att jag drar en parallell mellan dessa organisationer. En infiltration i någon av de här två organisationerna skulle troligtvis stärka mitt påstående, som snart är ett faktum.

Med vänliga hälsningar

Konspirationsteorimästaren Ponken

Jag är alldeles lyrisk över en upptäckt jag precis gjorde. Jag är så begeistrad att jag måste dela med mig! Jag lyssnade på musik i stereon, och hade precis skickat iväg ett sms till en kompis, och jag visste att svaret inte skulle dröja. Helt plötsligt började det låta som om en bisvärm hade tagit stereohögtalarna i besittning för det surrade som fasen, och strax därpå mottog jag smset. Jag tror att smsen skickas på riktigt, genom luften, inte som radiovågor, utan som pyttesmå brev till sin mottagare. De går igenom allt, människor, väggar och guldtackor, på grund av dess låga densitet och minimala yta. Fast ett material har de svårt att passera, och det är hjärnsubstansen. Jag brukar komma på mig själv med att tänka tankar i smsform och nu har jag svaret på varför! Hjärnan fångar upp smsen, så nu slipper jag oroa mig nästa gång jag börjar tänka på att jag måste handla tvättlina innan jag ska åka till skärgården med mina söner. Tvångstankar är egentligen sms som har kommit på vift! Personer som hör röster är bara personer som lättare fångar upp sms! Har jag rätt? Vem har hört talas om tvångstankar, schizofreni eller någon annan psykisk åkomma innan konsten att skicka sms uppfanns?

Ibland får jag riktiga snilleblixtar! Nu ska jag bara komma på hur man skickar sms från hjärnan, så slipper jag nog att arbeta när jag blir vuxen.

Nu hoppas jag att det snart börjar surra i högtalarna igen så jag kan beblanda mig med mina vänner.

Regnet öser ner, och jag blir så förbannad att jag får lust att ta med mig ett basebollträ ut och slå vilt omkring mig så att alla regndroppar splashas och blir ett minne blott. Jag tänker inte ge upp förrän allt regn har tagit slut och solen har visat sig igen. Om ni läser i tidningen eller ser på TV:n att en snart sjuttonårig ponke har struntat i sina normala sysslor för att istället slå på vatten, så är det troligtvis jag. Men snälla, bli inte upprörda och ring helst inte något psyksjukhus så jag slipper bli inspärrad i en madrasserad cell med tvångströja och konstiga piller. Om något sådant skulle hända vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade troligtvis sprungit i full fart in i de madrasserade väggarna i cellen och tyckt det var jätteroligt att studsa bakåt efter kollisionen. Då hade jag nog blivit kvar där längre än någon annan. Ha därför överseende med min bärsärkargång på regnet. Tack på förhand.

Min broder har åkt långt härifrån för att visa sina dansfärdigheter för SM-juryn. Det betyder att jag och pappa är ensamma hemma hela helgen. Det kommer inte att bli någon ordning på någonting. Allt kommer att urarta och ett tumult utan dess like kommer att utbryta. Jag tvivlar starkt på att mamma kommer att bli glad när hon kommer hem till ett ostädat hus med stora mängder snabbmatskartonger och damm överallt. Men det får hon nog stå ut med, för vi ska leva ett ungkarlsliv. I kväll ska vi titta på en hyrfilm, och sedan blir det Steve Martin för hela slanten. Steve Martin är en gammal vithårig gubbe som gestaltar galningar i komedifilmer, för er som var ovetande om det.

Just nu är jag trött. I dag ska jag ta det så lugnt att folk kommer att tro att jag är förlamad, stum och döv.  Om det hade varit vackrare väder hade jag suttit på altanen, men det regnar nog snart, och är kallt nu, så jag ska befinna mig inomhus hela dagen istället. Jag har dock skolarbeten som jag måste ta tag i för att det inte ska gå åt helvete för mig. Det får jag göra i eftermiddag, då jag har latat mig några timmar. Jag är trött.

När jag gick hemifrån i förmiddags lyste solen ikapp med mitt leende och det var nästan nitton grader varmt utomhus. Godtrogen som jag är så lämnade jag min långärmade tröja hemma och gick således endast i en kortärmad tröja och en kortegeoverall. Det var lagom klädsel för stunden, men direkt när jag anlände till skolgården där byggandet inför kortegen var i full gång så mulnade det på och började regna. Jag blev ledsen, men lyckades låna en tröja som skänkte mig lite värme i den misär som drabbade oss arma satar på skolgården. Med lite extra värme i kroppen var jag återigen redo att visa folket hur man ska socialisera, och la hela min själ i sysslan. Tiden gick fort och helt plötsligt, utan att någon visste det, så var det dags att rulla ut våra åbäken till byggen på gatan och visa upp dem för invånarna i staden på vår promenad på dess gator, bland både burkletande tanter och kostymklädda snubbar. Jag bar på en två tredjedelars flygplanspropeller och vinkade glatt åt alla jag kände, och inte kände. Jag poserade fint på alla kort som blev tagna och flörtade med alla flickor. De flesta byggen höll inte hela vandringen, och de som gjorde det blev snart ett minne blott när de återigen kom till skolgården och blev totalhavererade av oss och sopbilen som käkade dess spillror.

  Efter kortegen gick jag och några vänner omkring i staden och umgicks samt välte fyllon vi träffade på. De föll som käglor som ett bowlingklot välter ner.  

Ända sedan i fredags har större delen av skolan varit på skolgården bland plaströr, kundvagnar och skräp. Man kan tro att skolgården har varit utsatt för ett kärnvapenkrig, men så är det inte. Vi har byggt inför kortegen som går av stapeln kvart i sju i kväll. Då ska vi kortega som aldrig förr, det ska bli de bästa genom tiderna! Jag har dock inte byggt så mycket, trots att jag är en av dem som har varit där mest. Nu tänker ni säkert att jag föddes i farstun med tummen mitt i handen, och det gjorde jag kanske också. Jag ska göra en lista på vad jag i stället har gjort under kortegebyggandet.

?·         Jag har hoppat hopprep med ett PVC-rör som rep. Det var jobbigt, och det gjorde ont när man hoppade fel och fick röret på benen. När det blev för enkelt att hoppa ensam så gjorde vi det två och två.

?·         Jag har gått fram och tillbaka mellan skolan och ICA för att köpa mat. Men även diverse restauranger och caféer har fått celebert besök av mig och mina vänner.

?·         Jag har även bara traskat omkring bland byggena och snackat med alla jag har stött på.

?·         Jag blev kompis med två snubbar som inte hade sovit något på över 24 timmar utan bara hade festat och druckit sprit. De var riktigt roliga.

Som sagt; jag är där mest för det sociala umgänget som erbjuds. Och jag ska snart dit igen för att låta mina klasskamrater bygga det sista och jag ska måla banderollen!

I dag har jag lärt mig en viktig sak, och när jag lärde mig den tänkte jag direkt att det är något som alla borde få reda på. Något som alla kan ha nytta och glädje av. Spring inte i skogen utan linser eller glasögon om du ser dåligt utan dessa fantastiska hjälpmedel för synen! Nackdelarna är många. Först och främst; man ser inte vad det är för något som hägrar framför ens fötter. Är det kottar eller djurspillning? Kan det vara en gyttjepöl eller en spya från en A-lagare?

  Även ormar kan vara ett problem. Man kommer flåsandes och klampandes som en riktig drasut på en smal liten skogsstig och kan inte se skillnad mellan en orm och en rot. Men som tur är, märkte jag i dag, så blir ormarna kopiöst rädda när de tror att en elefanthjord kommer skenandes i riktning mot dem att de krälar in i närmsta buskage och rullar ihop sig till en kringla. Ormar är fjälliga.

Jag har upptäckt en häftig sak. När man låter ett par solglasögon med glas som hindrar de som tittar på en att se ens ögon, utan i stället ser sin egen spegelbild, blir man väldigt anonym. Folk tycker det är obehagligt att titta på en, speciellt tjejer, av någon konstig anledning (de är väll rädda att få syn på en rynka i ansiktet, flagnande smink eller en avfallen ögonfrans). Vad som då är väldigt häftigt att göra är att nonchalant ta av sig sina solglasögon och titta helt likgiltigt på personen som finner det otrevligt att se sig själv i ens glasögon, och sedan helt oförtrytligt placera tillbaka glasögonen på näsan igen. Fast efter att ha gjort denna fantastiska manöver som påminner en gnutta om självgodhet måsta man, för att inte väcka förakt hos den utsatta personen, ta av sig glasögonen och visa den sina gulligaste hundögon som vädjar om en varm famn att gosa i.

Jag brukar sätta likhetstecken mellan likgiltighet och framgång i livet. Det borde ni också göra.

Jag har placerat mitt taniga lilla arsle i TV-soffan och tittar på programmet Outsiders. I dagens avsnitt tar programmet upp tvångstankar. En tjej sminkar sig i sex timmar varje dag och vågar inte gå utanför dörren på grund av att hon tycker att hennes utseende är avskyvärt och avstötande. En annan tjej har social fobi och vågar inte prata med folk. I en scen filmades hon på arbetsförmedlingen när hon skulle söka arbete, och när en kvinna som jobbade där skulle assistera henne stod hon där som ett fån och stammade fram halva ord och ett par enstaka stavelser som inte gick att tyda något från. Hon som sminkar sig en fjärdedel av dygnets tjugofyra timmar har troligtvis inget liv. Hon sitter framför spegeln och sminkar sig eller röker under köksfläkten.

  Dessa tjejer tittar in i kameran och nästan ber till en högre makt om att få slippa sitt maniska beteende och berättar hur roligt det skulle ha varit om de fick slippa sina sjuka beteenden. Okej. Hur svårt kan det vara att en dag strunta i att slösa bort en hel förmiddag framför spegeln och i stället gå till ICA och handla mjölk? Eller ringa ett helt vanligt telefonsamtal till en potentiell blivande arbetsgivare?

Tvångsbeteenden verkar sjukt.

Biologi och naturkunskap har aldrig varit några av mina favoritämnen. De nästan uteslutande de ämnen som jag endast har betyget godkänt i. Eller rättare sagt; hade. Det är nämligen så att jag fick betyget mycket väl godkänt på naturkunskapsprovet jag fick tillbaka i dag. Jag blev förvånad. Min haka hängde och dinglade som en slapp snopp, och vägrade stängas. Jag satt på min stol, med hakan i knäet och provet i handen. Jag svimmade nästan av chocken. Lärarinnan gav mig två extrauppgifter att göra till nästa veckas lektion, och om jag lyckas med dem kommer jag få ett MVG som slutbetyg. Jag ska satsa stenhårt på uppgifterna, fast jag måste även satsa stenhårt på skolans kortege. Men jag har hela helgen på mig att göra de där sjuka naturuppgifterna, så det ska nog gå att pussla ihop.

En av mina vänner tycker inte om när någon sjunger både falskt och inte kan texten. Jag sjunger falskt och kan inte texten.

Jag kommer inte ha möjligheten att uppdatera bloggen så mycket under de kommande dagarna eftersom det är så häftiga saker på gång på skolgården nu när det är kortege på onsdag. Min klass bidrag kommer vara ett enormt åbäke, som kommer att bli mödosamt att putta omkring på vår vandring genom staden.

  Igår målade vi våra fina byggoveraller. Det sprang omkring en massa stollar på skolgården med gröna händer och målade overaller. Det var snarare regel än undantag att ha målarfärg på kläderna, men som tur är så var färgen vattenlöslig. Fast det var inte tur när det började regna och omkring 500 nymålade overaller låg utspridda på skolgården. Det gällde att ta sin overall och springa som en besatt till närmaste tak och skydda den från vatten. Många kom fram till mig och började snacka om hjärtat som jag skrivit mamma i på ryggen av min overall. Det var även målet med hjärtat, att locka tjejer. Och det lyckades.

  Förutom hjärtat på ryggen har jag även ett handavtryck på kronjuvelerna, streckgubbar på armarna och små hjärnan på ett bakben. Klassnamnet och skolnamnet har jag på de båda frambenen, och mitt eget namn på det andra bakbenet.

Apropå sjuksköterskornas strejk så tycker jag att de är vansinniga. Jag förstår att de vill ha högre lön. Vem vill inte det? Men att stänga akutmottagningar och äventyra människors liv för att få, typ, 15 kronor i löneförhöjning är vakumvarning mellan öronen. Tänk om moster Ella har skurit sig i handleden när hon bakade bröd, men förblöder på grund av att akutmottagningen är stängd. Eller söta lilla farmor Doris på 85 bast som har brutit lårbenshalsen och tvingas färdas 20 mil till ett annat sjukhus med en aktiv akutmottagning.

  Sjuksköterskorna vet ju hur deras lönesituation kommer att se ut redan när de går utbildningen, och de tycker väll då att det är värt en låg lön, och att de är sympatiska människor som hellre räddar liv än tjänar pengar. Men de ångrar sig, gravt, efter några år av lönlöst slit. För många magpumpade tonåringars spyor har träffat dem i ansiktet, och de inser att de sliter förgäves. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som man skrek till varandra i mellanstadiet när man hade gunghoppartävling.

Föresten, min mamma är sjuksköterska.

I går spelade jag badminton på idrotten. Det innebar många långa utfall och det var väldigt påfrestande för bakre delen av låren. I dag är jag så sjukt stel, speciellt i skinkorna. Jag känner mig som en krympling till gubbe, som är pensionärshemmet personifierat. Varje steg upp för en trappa har varit en pina. Varje gång jag har varit tvungen att ställa mig upp från en stol har varit outhärdlig prövning. När jag har förflyttat mig till fots har jag sett ut som en stelfrusen pingvin. Det är jobbigt att en så markant stelhet har drabbat mig eftersom jag inte har haft möjligheten att ens böja mig ner efter en tappad penna utan att känna hur helvetet brakar lös. Livet är inte lätt när det är svårt!

Det är så underbart att ha möjligheten att sitta på altanen med datorn och kunna surfa utan några större problem.  Några smärre smällar får man godta, som en liten lillebror som stänger altandörren på sladden till den bärbara datorn. Det är dock sådant man lär sig leva med, efter några år av förtryck.

  En nackdel med uteanvändandet av datorn är att skärmen blir en särdeles bra spegel som återger min gestalt in i minsta detalj. Det kan vara jobbigt att se sig själv sitta och kisa in i skärmen för att se vad man skriver.

Dagen alla män fasar för kommer förr eller senare, dagen då deras deodorant tar slut. För mig var den dagen i dag, och det bildades solida lökringar i mina armhålor under hela dagen. Svetten rann som om mina armhålor vore Nilens utlopp, och det kändes mycket obekvämt. Av denna enkla anledning var jag tvungen att i dag även lägga beslag på en ny deodorant, och det skulle jag göra i butiken Kicks. En affär som är känd för att vara ett tillhåll för medlemmarna ur Feministiskt initiativ, och det är förenat med livsfara för en varelse med snopp att sätta sin fot där! Jag var där ensam en gång för länge sedan, och jag tänker aldrig göra om det. Expediterna tittade på mig och frågade mig var jag hade gjort av min tvångströja och mina mediciner mot schizofreni samtidigt som de andra kunderna (givetvis endast kvinnor) fick kväljningar och en liten tant dog. Jag rusade snabbt ut från affären.

  För att i dag klara att köpa det jag ville ha, utan att bli mördad på kuppen tog jag med en vän som är berättigad tillträde eftersom hon är av det rätta könet. Jag hukade mig bakom henne, och vi letade efter många om och men fram den lilla skrubben som vars ena hylla var belamrad med produkter för män. Alla var dammiga. Jag greppade en deodorant, fällde upp ett paraply och pratade i den ljusaste falsett när jag betalade den i kassan.

Det var läskigt, men jag slipper i alla fall att löka sönder i morgon.

Natten till måndagen är alltid en riktig pers för mig. Jag sover alltid för länge på söndagsmorgonen, och är väldigt pigg när jag sedan ska gå till sängs i normala fall. Jag försöker bli trött genom att titta på någon av filmerna som sänds på tv, och sedan ligga i sängen och läsa. Men trots mina försök att locka till mig John Blund så vill han inte komma. Söndagskvällarna brukar oftast sluta med att jag ligger sömnlös strax innan två, med uppspärrade ögon för att få syn på ett eventuellt spöke som skulle kunna uppenbara sig innan det är för sent. Faktumet att jag ska stiga upp strax efter sex på morgonen där på känns då väldigt avlägsen, och jag brukar roa mig med att slå vad med mig själv om hur många lektioner jag kommer att missa på grund av att jag har försovit mig.

I morse när jag skulle äta min gröt till frukost upptäckte jag till min stora förvåning att pappa inte hade lagt i russin under tiden den kokade, så jag fick själv hämta russin. På köksbänken, bredvid russinpaketet, låg en lapp där det stod: "Använde ej denna" och en pil pekade mot en bilnyckel. Okej, tänkte jag och tog med mig russinpaketet till matbordet och förgyllde gröten med russinens närvaro.

  Senare, när jag sitter på toaletten och skiter samtidigt som jag sköljer munnen med fluor (allt för att spara tid en stressad morgon), knackar pappa på dörren och vrålar "Tog du russin ur förpackningen som stod på köksbänken! Va! Gjorde du det?!" Jag kunde inte svara på grund av fluoren utan försökte buktala fram ett ja, men pappa fattade inte och hetsade vidare. Jag öppnade munnen försiktigt och svarade, samtidigt som fluoren rinner ner på mina kalsonger. Jag springer in till mitt rum och byter kläder samtidigt som jag hör att pappa säger att russinpaketet var öppet när vi köpte det och att någon kan ha stoppat gift i det.

  Nu under eftermiddagen kom jag på att jag använde russin i går till muslin jag åt. Men överbeskyddande föräldrar kan man inte få nog av.