Ponkebloggen

Min huvudsakliga syssla under denna underbart soliga söndag har varit att sitta på altanen och studera i solen. Både naturkunskap, matematik och musik. Jag försökte bryta den monotona sysslan och stråla samman med några polare, men ingen här i byn hade möjlighet att stråla samman med mig. Och tur var det, för jag hade mer skolarbeten att göra än vad jag först hade räknat med.

Jag förstår inte varför jag ska vara tvungen att läsa kursen Musik A. Vad har jag för nytta av att veta att det finns något som heter subkontraoktaven, eller hur en F-klav ritas, eller vad tangenterna på ett piano heter och var de ligger. Jag ska varken bli konsertpianist, dirigent eller kompositör, så vad har jag för nytta av dessa kunskaper? Det är troligtvis någon underlig rektorsassistent som tror att det ska gynna min kreativitet på ett positivt sätt.  

I går eftermiddag var det panik i hemmet. Mamma och pappa deltog i en fest, där deltagarna cyklar runt till varandra och våldgästar. Innan jag flydde fältet höll pappa på att blanda drinkar, för att få reda på om någon gick att bjuda på. En ingrediens i en drink var "Black Balsam". Flaskan såg mäkta mystisk ut, precis som en flaska som smugglas genom tullen. Han hällde upp lite "Black Balsam" i ett glas, smakade och började frusta. Hans läppar fladdrade som två fågelvingar. Jag undrade om han verkligen gjorde skäl för att kallas för man, så jag smakade också och upptäckte att det smakade värre än vår toalettborste. Sedan kom mamma och undrade vad varför vi förde ett sådant liv i köket, och även hon tog en slurk. Men hon varken frustade eller grämde sig över smaken, hon till och med tog påtår. Hon är galen.

Det är vansinnigt vackert väder ute. Jag tror att man slipper ha på sig en jacka eller tjock tröja i dag om man beger sig ut. Men jag hinner inte det, för jag måste plugga inför alla dessa prov som hägrar under veckan. Jag tycker att ett läsår borde sträcka sig från januari till december, så alla slutprov är när det är dåligt väder och ingen vill vara ute. Nu blir man ju bara depressiv när man inser att man kommer vara likblek och se ut som en ständig LAN:are på grund av alla prov som håller en inomhus. Men nästa helg, då hinner ingen på skolan med att studera, för då bygger vi våra bidrag till skolans årliga kortege. Vi kommer att vistas på skolgården 24/7 och bara äta varmkorv som kommer att säljas. Vi kommer även vara iklädda sexiga kortegeoverallar. Det blir fint.

Det är helt otroligt vilket skönt väder det är utomhus. När solen lyser på en så blir man så varm att man kan steka ägg och bacon på kroppen, och i skuggan motsvarar kroppen en mikrovågsugn och man kan värma upp Billys panpizza. På alla tjejers näsor vilar enorma solglasögon vars glas är större än deras egna kinder. Det ser ut som om det har landat två Ufon i deras ansikten. Jag skulle vilja gå fram till en helt okänd tjej med sådana solglasögon och trycka pekfingret lite lätt mot det ena glaset och sedan gå min väg. Hon hade blivit så häpen att hon inte kan röra sig, och henne mun kommer för alltid att vara öppen på grund av permanent häpenhet. En liten knack är allt som krävs. Tänk på det.

Efter dagens nationella prov i engelska, som gick alldeles strålande bortsett från att jag skrev om två minnen i stället för ett, som man skulle göra, så hoppade alla elever omkring i korridorerna och tjöt av lycka över att det första tecknet på att sommaren närmar sig hade visat sig. Vi kastade oss ut för trapporna och joddlade för full hals. När våran glädje, efter många om och men, hade stillat sig jämförde jag och några tjejer våra ryggar, och vem som har den största svanken. Jag vann. Jag känner en snubbe vars rygg inte svankar. Han får inte bli frisör.

Naturkunskap har aldrig varit ett av mina favoritämnen i skolan. Det var dessutom ett av de få ämnena jag endast hade betyget godkänt som slutbetyg när jag avslutade grundskolan. Nu på gymnasiet är ämnet ännu tråkigare än vad det var för ett år sedan. Det är så tråkigt att jag kommer på mig själv med att tänka på annat och inte koncentrera mig alls på vad det är mina ögon läser. Men även när jag hade huvudet på skaft när jag läste så verkade det som om jag inte hade det, eftersom bokens författare måste ha varit full när hon skrev den. Även förläggaren måste ha varit full. Här kommer två utdrag ur boken:

"Det betyder alltså att om man vill förhindra övergödningen är det inte alltid är det av ämnena som det finns mest av som man behöver man behöver strypa tillgången på."

"Om miljön runt det döda planktonet i bottensedimenten är syrerik, kommer att fosforn bindas till järn i olösliga föreningar och därmed bli kvar i sedimentet."

Jag har även tänkt tanken att ta sågandet av naturkunskapsboken till en ny nivå genom att citera ett helt kapitel i boken som handlar om de miljögiftiga metallerna i Sverige kommer från, men rubriken "Inhemska utsläpp via soporna". Jag ändrade dock mig eftersom jag vill att ni inte ska behöva drömma samma mardrömmar som jag.

För en liten stund sedan hörde jag dörrklockan ringa, och jag gick dit för att öppna. Jag såg genom det knaggliga glaset på ytterdörren att det var ett gäng dvärgar som stod utanför. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren och min misstanke bekräftades. Jag såg tre små minitjejer stå på trappan och innan jag visste ordet av så sa en av dem "Hejvillduköpaenmajblomma?" Hon pratade i en hiskelig fart och det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. Jag svarade "Nej, tack". De var redan på väg ut från trädgården innan jag hann säga den andra bokstaven i nej:et.

Jag funderar på att börja plugga naturkunskap och musik inför proven i början av nästa vecka. Jag måste också börja skriva på en novell till svenskan till tisdag, eller så var det fredag.

Denna dag kommer inte att bli allt för ansträngande eftersom jag bara har en enda lektion, och det är idrott. Detta på grund av att min samhällskunskapslärare är sjukskriven och ingen vikarie kunde ta över lektionen i dag och för att min halva av klassen är lediga från fysiken eftersom den andra halvan ska göra den fysiklaborationen som vi gjorde i grå.

  Jag funderar på att bädda ner mig i sängen igen och läsa klart boken jag håller på med, för de kommande veckorna kommer att vara fulla med prov så mycket läsning kommer troligtvis inte hinnas med.

I dag har det inte hänt något speciellt. Det har varit en helt vanlig skoldag med mycket slit och saker att stå i. Fast ändå har det varit väldigt trevligt.

  Det enda speciella som har hänt var att bussen var fyra minuter för tidig i morse. Det var en utomordentlig tur att jag inte hade försovit mig eller gick en minut senare hemifrån än vad jag gjorde. Då hade jag varit tvungen att använda mina, till dagen i ära, stela ben till att springa efter bussen till busschauffören inser att det inte är en sinnessjuk mördare som har tagit rygg på bussen, utan en skolpojke med rufsigt hår.

Dagens idrottslektion genomfördes med en vikarie, och min klass spelade fotboll mot hans ordinarie klass. Det var en kamp på liv och död. Det drogs i tröjor, svordomar utbyttes med jämna mellanrum, spelet led av total regelavsaknad och en i vårat motståndarlag bröt benet. Han fick åka i ilfart till lasarettet med ambulans. Men spelet fortgick eftersom ingen klass ville se sig besegrad. Närkamperna var hårda, jag blev omkullknuffad av en tjej i en närkamp. Det är inget man skryter om som kille, men ärlighet är en dygd, sägs det.

Jag var omringad av två motståndare. Mitt bollsinne är skrattretande dåligt, och eftersom jag hade beslagtagit bollen så var det en pressad situation för mig. Jag tittade mig omkring och insåg att alla flyktvägar var avskurna. Jag bestämde mig för att försöka finta bort motståndarna. Men mina ben var för snabba för att min hjärna skulle hänga med, så jag tappade kontrollen, dunsade ihop med en biff från motståndarlaget, men såg till min stora glädje att bollen hade klarat sig oskadd från motståndarna till en lagkamrat. Man är sin egen lyckas smed.

  I omklädningsrummet efter matchen viskades det om att jag var Guds sändebud och att ett mirakel hade skett.

Jag och några kompisar spenderade lite tid på mitt rum tidigare i dag då en av mina vänner frågade varför jag hade en bild på Adolf Hitler på väggen. Jag blev förvånad och trodde att en nazist hade brutit sig in i mitt rum och satt upp en affisch med världens största idiot på mitt rum. Det visade dock sig att han tyckte att teckningen på Freddie Mercury, vars ansikte pryddes av en mustasch, liknade den galna diktatorn.

Helgen som har varit har varit fri från studier. Det är en företeelse som är ovanlig nu för tiden. Lärarnas ögon lyser varje gång de ger sina elever skolarbeten att göra över helgen, men jag vet inte vad som har tagit åt dem nu. De är inte samma gamla lärare som förr. Att mina lärare ger sina elever ledigt under en helg är lika sannolikt som att Usama Bin Laden skulle stödja George W. Bushs försök att bli president för USA en gång till. Lärarna måste ha blivit allvarligt sjuka, psykiskt eller fysiskt, troligtvis både och.

  Men det har varit trevligt med en studiefri helg. Jag har kunnat lukta på vitsipporna i fred och speglat mig i mina glasögon utan att känna mig tvingad att plugga istället.

Ibland undrar jag hur det är att vara en hund. Det enda de klarar av att göra ordentligt är att äta fruktansvärda mängder illaluktande hundmat som ser ut att vara lika gott som avföring, sova och håra ner varenda vrå i huset. De ligger och vräker sig på det hårda golvet och tror att de har koll på vad som händer. De lyfter på huvudet och stirrar fascinerat på en dammtuss som letar sig fram i luften eller dreglet deras mun har producerat och som nu tränger ner mellan golvplankorna. När de ska sätta guldkant på sin tillvaro sätter de sig upp, slickar sig i rumpan och återgår sedan till sin ursprungsposition på golvet.  

I går sken solen, det var varmt. Jag och mina kompisar gick utan jacka från thairestaurangen vi dinerade på under lunchrasten i stället för att äta risgrynsgröt i matsalen. Att äta gröt till lunch är en omöjlighet för mig.

  I morse när jag vaknade täcktes marken av snö, och himmelen var grå. Det är bara några få grader värme utomhus.

  Jag undrar vad som står på. Vädret har växlat på detta viset sedan i onsdags. Först en värmebölja utan dess like, och sedan en iskall istid. Det är något lurigt på gång.

I går kväll, strax efter kvällsmaten, stod jag och spände mina olidliga muskler framför min familjs ögon, som lös av avund och förtjusning, men även av rädsla för vad jag skulle kunna använda dem till. Min mamma sa att jag var klen och att jag skulle förlora överlägset mot henne i en armbrytning, man mot kvinna, 16 år mot 46 år. Jag gick med råg i ryggen till stolen som var placerad framför henne och sträckte fram handen, hon greppade den och vi försökte bryta varandras armar. Det tog lång tid innan tävlingen avgjordes, men till slut vann jag. Då ville min lillebror försöka vinna över mig i armbrytning, men han lyckades givetvis inte, även om det var nära. Efter den andra segern så tog pappa ifrån mig stoltheten och vann över mig.

I förmiddags, i skolan, frågade jag mina vänner vem de trodde hade vunnit över min mamma och bror i armbrytning i går kväll. Jag placerade min högra hand i armbrytarställning för att förstärka intrycket om att det var jag, men de förstörde min vinnarglädje genom att svara "din pappa". Men vi skrattade ändå.

Efter sista lektionen återstod det dötid som var tvungen att slås ihjäl vid skolans biljardbord innan bussen gick. Vi var så inne i matchen att vi missade extrabussen, som avgår fem minuter innan den ordinarie, och var alltså tvungna att vänta på den ordinarie bussen. Vi väntade, och väntade. Vi fick ont i våra rumpor efter att ha suttit på en hård träbänk i tjugofem minuter innan bussen äntligen anlände.

  Om det inte hade varit så stora formulär att fylla i för att kunna begära skadestånd av bussbolaget så hade jag garanterat gjort det. Bussbolaget har allt klurat ut det bra; deras skadeståndsblanketter är så jobbiga att fylla i och man tjänar bara några få kronor på det, så ingen orkar göra det.

Jag har tagit en paus i pluggandet av samhällskunskap och matematik under den senaste timmen, som jag i stället har spenderat tittandes på Men in Trees. Jag häpnar över att trean har lyckats klämma in tre reklampauser i timmen. Jag tycker att alla TV-kanaler ska bli statsägda så vi slipper all reklam som bara får oss att slösa våra pengar på Vanish Allrengöringsmedel eller någon annan värdelös vara. Höj inkomstskatten och låt de privatägda kanalerna bli ett minne blott!

Nu måste jag återigen dyka ner i skolböckerna, för jag har inte förberett mig alls så mycket som är nödvändigt för att få mig att känna mig förberedd inför ett prov. Dock så tror jag att jag redan kan samhällskunskapen, men det känns aldrig bra att vara opluggad inför ett prov.

Efter dagens idrottslektion stod jag och några vänner i duschrummet i omklädningsrummet. Det finns endast två duschar, och det tar tid innan de blir lediga. För att ha en chans att få en dusch innan nästa lektion har börjat måste man vara på hugget. Därför står de flesta killar i duschrummet och trängs medan de väntar på en dusch att tillgå. Det är trångare än i en sardinburk, och de blir således även väldigt svettigt och varmt. I dag fördrev vi väntetiden, och duschtiden genom att ha en musklespänartävling. Vi stod alltså fyra snubbar i ett litet skrymsle, helt utan kläder, och spände våra muskler för varandra. Vi spände till vi storknade, och en given vinnare utsågs. Jag vann dock tyvärr inte, men jag ska arbeta på min muskelvolym så jag kan stå mig bättre i hård konkurrens efter sommarlovet. Om ni ligger på stranden och bättrar på sin solbränna i sommar och hör någon som frustar och stånkar så är det ingen misshandel, utan bara jag som gör armhävningar.

En broschyr från Pliktverket damp ner i min postlåda i dag. De försöker värva mig till det militära, men jag tänker inte låta mig luras. Ett helt år går till spillo, helt utan konkret lön eller mat. Att sitta i ett tält i den Lappländska urskogen och frysa häcken av sig samtidigt som man försöker öppna en konservburk med konserverade grisöron är inget för mig. De stridskåta personerna får gärna ha det för sig själva, medan jag gör något vettigt av mitt liv, läser på universitetet till exempel.

  Officerarna måste vara sinnessjuka som tror att folk njuter lika mycket som de gör av att bli avslängda med en fallskärm från ett flygplan och sedan försöka hitta tillbaka från de skånska vildmarkerna till Stockholm City, innanför vägtullarna. Hur kul är det på en skala att traska omkring i skogen med full stridspakning och hungrig mage medan alla som inte gör lumpen smörjer kråset på någon flott restaurang tillsammans med ett gäng vrålsnugga tjejer. Då klafsar man omkring i gyttjan till ingen nytta, men ändå måste man fortsätta eftersom ens sadistiska överordand annars ser till att du får livnära dig på granbarr och kottar resten av ditt liv i det militära.

På dagens klassrådstimma berättade en av våra mentorer att vi ska ha nationella prov i Engelska A om två veckor. Det kom som en chock. Det var inget jag var beredd på. Det är nästintill omöjligt att öva inför dem, så det låter jag bli, och troligen alla andra också. Vad som är skönt med de nationella proven är att de tar en hutlös tid att skriva, och på så sätt blir många lektioner inställda och antalet andra prov och läxor minimeras. Man får be till högre makter och hoppas att proven går bra, mer kan man inte göra. Förutom att fuska och hitta proven på Internet innan de ska skrivas. Fast sådant gör man inte om man är en hederlig liten ponke. Jag är en hederlig liten ponke.