Ponkebloggen

Jag är helt sinnessjukt trött i kroppen. Det känns som om kroppen tillhör en person utan några som helst ben i kroppen. Idrotten var tröttsam. Vi spelade minitennis, då vi sprang omkring på en liten plan och slog efter mjuka bollar med hårda rack. Vi var även i gymmet och tränade våra hutlöst överdimensionerade muskler. Svetten rann, tårarna rann också, och blodet pumpade oerhört mycket. Jag som är en riktig tävlingsmänniska, och samtidigt väldigt svag, ville såklart tävla med biffarna i klassen om vem som orkade tyngst vikter. Jag förlorade ganska markant.

Jag sitter nu och tittar på filmen Flightplan. En oerhört bra film, en mycket bra film. Den är allra bäst om man inte har sett den förut, för då blir den så sjukt mycket mer spännande. Det är typ en psykologisk thriller, inget våld, men oerhört mycket spänning. Det är en mystisk film, en riktig nagelbitarfilm.

Flightplan handlar om en kvinna vars man har dött, hon och hennes dotter ska frakta kistan med hans lik med ett flygplan till USA, där han ska begravas. Kvinnan har hjälpt till att konstruera planet, och vet alltså var alla hemliga vrår och skrymslen finns. Hon somnar, och när hon vaknar är hennes sexåriga dotter försvunnen. Personalen och andra passagerare påstår sig aldrig ha sett dottern, och fler och fler bevis för att dottern aldrig har varit ombord på planer läggs fram...   

Huvudrollsinnehavaren har en näsa som är slående lik Michael Jacksons näsa.

Pappa kom hem med taxi från flygplatsen strax efter att klockan hade slagit tre. Han hade inte blivit solbränd, han hade tydligen tillbringat all tid till att intervjua potentiella studenter till Högskolan, detta skedde uteslutande inomhus. Vi pratade lite, och när batterierna till kameran är färdigladdade blir det fotografivisning på TV:n!

  Pappa hade dock hunnit med att köpa ett par presenter till oss. Jag fick bland annat en tröja med en Indisk insekt på, som hade följt med hela vägen till Sverige och fortfarande var vid liv, och ett samlingsalbum med UB40, ett reggaeband, men pappa trodde att de var bandet U2...

Nu ska vi snart förtära lasagne och sedan titta på en hyrd film.

Gud har brutit avtalet med snöskottarnas riksförbund han låter snön töa bort, trots deras överenskommelse, och snöskottarnas fackliga centralorganisation är inte nöjda med hur Gud behandlar sina arbetstagare. Snöskottarnas fack vill skriva ett kollektivavtal med Gud, men Gud gillar inte riktigt iden. Han säger att han inte behöver rätta sig efter Sveriges lagar, speciellt inte medbestämmandelagen, som bland annat omfattar arbetarnas fackliga centralorganisationer att skriva ett kollektivavtal med arbetarnas arbetsgivare, som i det här fallet är Gud. Gud är Gud, han får tydligen göra som han vill.

Det är någonting underligt som är på väg att hända. Någonting som inte vi kan påverka, alltså är det opåverkbart. Jag upptäckte det först när jag åt frukost i morse, och jag tror att det fortfarande är många som är ovetandes om vad som har drabbat oss. Jag tror att det är en sammansvärjning mellan Gud och snöskottarna som ligger till grund för all den snö som har fallit under natten, och fortfarande faller. Det har ju varit strålande solsken och tretton grader varmt en del dagar denna vecka, och helt plötsligt så blir det noll grader och snö. Det är inte något annat än vansinne! Jag som precis hade börjat vänja mig vid bättre väder, och så slår vädret om och blir raka motsatsen mot vad jag gillar och har vant mig vid.

  Snöskottarna har sålt sin själ till Gud och därför låter han snön falla så att snöskottarna kan glassa omkring på sina snöplogsmaskiner och skotta sin älskade snö.

I dag steg tre fjärdedelar av familjen upp innan klockan blev halv nio. Det var meningen att vi skulle hämta den sista fjärdedelen på flygplatsen, eftersom han har varit på arbetsresa i Thailand och Indien de senaste två veckorna. Men han skickade precis ett sms från Frankfurts flygplats och berättade att han inte åker därifrån än på några timmar. Det betyder att hämtningen av honom inte kommer bli av eftersom mamma ska åka och jobba, och varken jag eller min bror kan eller får köra bil, så pappa får ta en taxi i stället.

Jag sitter vid TV:n och slötittar på en amerikansk krigsfilm. Den är en aning överdriven, människor dör oavbrutet. Det är ingen kontroll på mördandet alls. Inte ens kor går säkra, de sprängs i luften eftersom marken är fullproppad med minor. Soldaterna är väldigt skjutglada och söker ständigt efter Irakier att skjuta. Amerikanarna hyllar George Bush och propagerar för hans krigspolitik. Verkligen en realistisk film.

Ni är säkerligen utomordentligt nyfikna på vad jag har hittat på under kvällen när jag inte har varit med vänner och hittat på någon skoj. Svaret är simpelt.

  Innan kvällsmaten kokade jag två varmkorvar i en gryta i köket. Jag gick in med korvarna på mitt rum och använde dem som trumpinnar när jag övade på ett jättehäftigt trumsolo. Jag satt på min skrivbordsstol och trummade mot mina knän. Det skvätte korvspad över hela rummet och tapeterna blev en aning missfärgade, men det blev ett sjukt härligt ljud!

  Efter kvällsmaten satte jag mig återigen på min skrivbordsstol, men den här gången hade jag inga korvar med mig. Jag tog på håret med mina händer och kände på lockarna. Drog fingrarna genom hårsvallet och log självbelåtet.

   När mörkret hade lagt sig över byn tog jag på mig varma kläder och smög mig ut på mina grannars tomter och stirrade genom deras fönster. Några tittade på TV, medan andra åt kvällsmat. Jag knackade på ett ätande pars fönster och tassade sedan försiktigt iväg utan att de lade märke till mig.   

Planen att leka med mina kompisar här i byn i kväll gick om stöpet. Den ena är på tävling, den andra tillbringar helgen i sin bondeskola där han sköter om de söta små griskultingarna och mockar kobajs, den tredje vet jag inte var han har tagit vägen. Jag sätter en slant på att han speglar sina cykelben i en spegel någonstans, då har han inte tid att svara i telefon.

  Jag får med andra ord underhålla mig själv. Typ, göra något häftigt på egen hand. Typ, känna på mitt lockiga hårsvall, daska varmkorvar mot mitt knä och stirra självbelåtet in i mina grannars fönster. En lördagskväll när den är som bäst.

Jag skulle dammsuga huset så jag tog fram den otympliga dammsugaren ur städskrubben och satte i kontakten i eluttaget och började städa. När jag hade dammsugit mammas och pappas sovrum gick allt enligt planerna, dammsugaren visade prov på en utomordentligt bra sugförmåga och golvet blev renare än i en reklam för skurmedel. Men när jag hade dammsugat hallen och hade börjat i köket märkte jag en tendens till att min högra tröjärm tenderade till att dras in mot dammsugarens slang som transporterar smutsen den suger upp till behållaren, dammsugarens hjärta. Jag städade vidare, men jag upptäckte att slangen var sönder och sjöng på sista refrängen. Slangen hade gått av på mitten och på så sätt kunde den inte suga upp dammet och skräpet. Den makapären har hängt med länge, och det var inte oväntat att den strök med just nu.

  Jag slapp med andra ord att dammsuga mer!

I morse när jag hade varit på toa och lättat på trycket och skulle tvätta ansiktet upptäckte jag att jag hade drabbats av en stor finne mitt i pannan. Precis mellan ögonbrynen, fast lite högre upp. Finnen är precis på samma breddgrad som näsroten. Det verkar som om Gud har varit på besök med ett måttband och en miniräknare för att på ett så exakt sätt som möjligt bestämma var han skulle placera en finne i mitt ansikte för att det ska se symetriskt ut. Det är snällt av honom att tänka så.
  Jag är glad över att han inte placerade den på nästippen eller på ett ögonlock.

Jag har absolut ingen lust att gå ut på en promenad med hunden nu. Det är ruskigt väder, det blåser och regnet kommer att falla från himlen så fort jag stiger utanför ytterdörren. Mina ben känns som ett par träklubbor som har varit ute och sprungit konstant den senaste månaden och inte har någon ork kvar alls. Jag vill lägga mig i sängen och sova middag, fast jag vaknade för nittio minuter sedan och jag har ej ätit middag än så det går inte för sig. Men det är väll skönt att ha promenaden gjord så man slipper den senare när man har viktigare grejor på gång.

I dag tror jag att jag ska ta det så lugnt som möjligt. Jag ska troligtvis slöa på förmiddagen, bortsett från att jag måste gå ut med hunden och dammsuga huset. Men jag hinner förhoppningsvis med lite soffliggning ett marathonpass på toaletten.  

  I eftermiddag tror jag att jag ska se hur det går för mina vänner och hitta på något trevligt med dem. Snön har töat bort, så vi kan inte ha snöbollskrig. Våra snöbollskrig brukar alltid vara på blodigaste allvar och det är en riktig skymf att förlora. Jag tror att vi är få av förstaårseleverna på gymnasiet som är mogna nog att kasta snöbollar på varandra i en evighet och aldrig tröttna.

Det tillhör ju allmänbildningen att veta att vampyrer livnär sig på blod, och endast blod. Men hur överlever de egentligen med en så ensidig kost, har många frågat sig genom tiderna. Jag har dock svaret på Frågan med stort F. Hur jag kom fram till svaret har många vampyrexperter frågat mig, men jag är obeveklig och vägrar berätta det. Jag är som en journalist som aldrig avslöjar sina källor.

  Vampyrer ser utseendemässigt ut precis som vanliga människor, om man bortser från en uppsättning bitvänliga tänder. Men insidan av kroppen är inte alls lik människans anatomi. Deras energibehov är mycket invecklar, och jag är den enda som har lyckats förstå den. Det är nämligen så att vampyrer är väldigt bleka, och det beror ju på att de aldrig är i kontakt med solljus, men samtidigt så har de kolsvart hår. Denna kontrast orsakar en kemisk reaktion i deras kroppar som orsakar ett nästintill anorektiskt behov av energi i form av mat. De har dock ett enormt behov av järn, men om de äter för mycket sänks deras kroppstemperatur till den absoluta nollpunkten (-273,16 grader Celsius) och de hamnar i koma. Hur ska de då få i sig sin dagliga ranson järn, är det många som har undrat. Svaret är; dricka blod, som innehåller en extremt hög koncentration järn.

Det är fortfarande ljust ute. Varje gång jag tittar ut får jag för mig att klockan är omkring fyra, just på grund av anledningen att det är så fruktansvärt ljust. Det är synd om vampyrerna. Jag förstår inte hur de ska kunna sova så mycket i sina kistor när det bara blir ljusare och ljusare. Mat är nog inga problem, det finns ju alltid några campande stollar som vampyrerna kan kalasa på. Om jag vore en vampyr så skulle jag bjuda alla mina vänner på en riktig kalasmåltid varje sommarkväll när skogarna är fullproppade av ungdomar som festar och tältar.

Med detta inlägg vill jag säga att jag ska gå ut med hunden och är tacksam för att det är ljust eftersom jag är rädd för vampyrer.

Det var enormt skönt med sovmorgon i morse, och skönt att sluta relativt tidigt, strax innan halv fyra. Vi har inte gjort så mycket vettigt i dag förutom att räkna andragradsekvationer på matematiken.

  I matsalen serverades det skrumpen pyttipanna som smakade som en skunkfis luktar. Men för att inte hungra ihjäl var man tvungen att äta den fattiga maten och se glad ut. Det var tur att det även serverades rödbetor, som det går rykten om att man får röd avföring av om man äter för många.

Nu när det bara blir varmare och soligare för var dag som går så innebär det för mig ett stort klädbekymmer. Jag har nämligen en hel del stickade, mysiga och tjocka gubbtröjor. De går bara att använda när det är vinter och kyligt, för annars skapas massiva svettpölar i armhålorna. Därför passar jag på att använda så många av dem som möjligt innan jag känner mig som en bastu. Jag applicerar extra mycket svettresistent deodorant, så jag kan stå ut längre än vad jag annars skulle kunna göra.

  Jag gillar gubbtröjor!

Jag gillar inte torsdagar. Dels för att skoldagen är extremt lång, och därför blir jag trött när jag kommer hem. Och dels för att det inte är något bra på TV:n. Det har aldrig, så långt bakåt i tiden mitt minne sträcker sig, sänts något bra och gulligt tv-program som är värt att offra lite av min dyrbara tid för att titta på. Visst, det går någon kriminalare på femman, men efter att ha sett för mycket på engelska deckare så är en amerikansk kriminalserie lika intressant och spännande som att se på när tånaglar växer. Jag tror att programmet Medium hade säsongsstart i dag på fyran, men det är verkligen uttjatat och tillför ingen glädje till mitt liv, så det kan jag gott och väl klara mig utan.

Morgondagens sovmorgon är verkligen efterlängtad!

Jag skrev för två inlägg sedan att jag är fysiskt lat, men jag kom just precis på att jag även är psykiskt lat. Jag har skjutit fram läsningen av häftet vars innehåll omfattar den grekiska teatern, dess begynnelse, kända teaterförfattare och deras så kallade mästerverk. För några veckor sedan blev klassen indelade i några grupper för att spela upp godbitar, som vår lärare så finurligt kallade dem, ur kända grekiska gamla teatrar. Det tog ungefär en halvtimme att spela upp en grupps teater, och de var så tråkiga att alla åskådare satt på sina hårda stolar och sov. Jag tror aldrig att jag har varit med om en mer ointressant lektion, och jag är inte ensam om att tycka så.

Nu ska jag läsa det där förbannade häftet. Om jag inte hindras av något annat trevligt, vill säga...

Jag har precis kommit hem från min löprunda och väntar på att maten ska bli klar.

Att springa i dag var extremt jobbigt. Mina löparskor är för små, så jag lånade pappas som glappar mer än en politikers mun. Det var allra jobbigast i uppförsbackarna då jag tryckte på lite extra. Vi pratar om hård träning. Vi pratar om mjölksyra. Vi pratar om mjölksyra i armarna.

  Det var skönt att springa. Solen sken, och brännan bättrades på, fast min hud är inte solbränd än, men det kommer väll nu när solen står högt på himlen och skiner och strålar och ger folk med för låg UV-faktor på solkrämerna hudcancer.