Ponkebloggen

Efter skola tog jag och några vänner en fika på ett pitoreskt kafé en bit från skolan. Vi sörplade vårat te, knaprade på våra kakor och slickade vår vaniljsås. Minuterna blev fler och fler och med en panikslagen blick tittade min kompis på mig efter att ha slängt en snabb titt på klockan och sa: "Adam, bussen går om två minuter!". Snabbare än blixten tog vi på oss våra jackor och jag fick mitt te i en ta-med-mugg. Vi hastade till busshållsplatsen och såg bussen åka iväg. Mina kompisar slängde en blick av förakt på mig eftersom det var på grund av mitt långsamma ätande och snabba pratande som tiden rann iväg som om den läckte ur ett såll. Skylldig som jag kände mig tog jag iniativet och började springa en hemlig genväg till nästa busshållsplats, mina vänner var som klistrade i min rygg. Flåsande sicksackade vi mellan shoppande fjortisar och turbotanter med rulatorer. Efter några minuter var vi frame vid nästa busshållsplats, men vi såg inte bussen. Med buttra miner blickade vi mot vägen och så till vår stora förvåning bussen anlända! Anfådda och svettiga steg vi på och jag slapp bli lemläst.